Hem      Aktuellt      Referat/artiklar etc      Länkar / Andra media     Zitzerrepubliken    

Referat från våra arrangemang

Samtal med de politiska partierna om flyktingar, extremism & konstruktiv planering - Den 3 maj 2018

Fredsrörelsen på Orust 35 år - Den 11 april 2018

Inför Internationella kvinnodagen: FREDSBERÄTTELSER I ORD OCH TON, den 7 mars 2018

Bygg broar - inte murar - Jørgen Johansen den 22 mars 2018

Varför vi alltid måste kämpa mot kärnvapnen - Ingela Mårtensson och Gunnar Westberg den 22/2 2018

Från militarism till fredskultur - Alternativ till militarism som civil grundidé och den förbisedda sårbarheten i ett högteknologiskt samhälle - Jan Öberg den 7/3 2018

Den legendariske norske fredsforskaren Johan Galtung fick Folkets Fredspris, utdelat av Fredsrörelsen på Orust den 2/12 2017

DÄRFÖR BEHÖVER VI KONSTEN för motståndet – för överlevnaden - Stina Oscarson den 23 november 2017

Gudrun Schyman - FEMINISTISK FOLKBILDNING Ett svar på nationalistisk desinformation, den 8 november 2017

VI SKULLE HA SPELAT LYSISTRATE av Stina Oscarson, framförd den 27 oktober 2017

MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD - litterär och musikalisk föreställning av JAN HALLDIN OCH STEN LÖFMAN, den 19 oktober 2017

DET ÄR NOG NU – TANKAR EFTER AURORA 17 - Sören Sommelius - Den 5 oktober 2017

ALEPPO - SYRIEN, en bredare sanning - Jan Öberg som var där - Den 19 april 2017

Birger Schlaug föreläste om Klimathot, konflikthot, upprustning – Vad ska vi göra? - Den 5 april 2017

Från sabotör till fredspristagare: Mandelas väg från våld till ickevåld - Marika Griehsel den 16 mars 2017

Kvinnor på jorden – strävan och hopp - Inger Dejke, Britt Ling, Moa Brynnel - Den 8 mars, 2017

Kärnvapenpolitiken förvärras – men kärnvapnen kan avskaffas - Gunnar Westberg, Svenska Läkare mot Kärnvapen den 16/2 2017

Stellan Vinthagen talade om Konstruktivt Motstånd den 2/2 2017

Folkets Nobelpris för Fred 2016 utdelades under festliga och föredragsfulla former till Maj-Britt Theorin den 3/12 2016

Tre religioner - tre kärleks- och fredsbudskap - Anna Karin Hammar, Jan Hjärpe, Benjamin Gerber den 17/11 2016

Fred Taikon och Ingrid Schiöler föreläste om Romer - Ett fredligt folk - den 3/11 2016

Jan Öberg föreläste om Återuppliva FN som fredskraft - och Sverige tillbaka till stadgans förpliktelser... - den 20/10 2016

Jan Öberg talade om Fredliga epoker i världshistorien – Allt var inte som i vårt sekel - den 6/10 2016

Maud Eduards föreläste om SÄKERHET – HUR OCH FÖR VEM? - Om grundläggande villkor för en fredskultur - den 7/4 2016

Referat av filmen JOJK av samekonstnären Maj Lis Skaltje - den 17/3 2016

Vi firarde INTERNATIONELLA KVINNODAGEN med Agneta Norberg som talade om En feministisk fredskultur – från västlig statsterrorism till hållbar konfliktlösning - den 8/3 2016

NED MED VAPNEN! För en fredskultur utan Nato, värdlandsavtal och propagandakontor - Stina Oscarson föreläste den 17/2 2016

Föredrag av Karl-Erik Edris med titeln - På väg mot en ny civilisation: Från gårdagens visioner till framtidens - den 4/2 2016

Utdelning av Folkets Fredspris med seminarium och festbankett den 5/12 2015. Priset gick till M K Gandhi, postumt.
Sissela Kyle läste Gandhi och Bubu Munshi Eklund från Calcutta spelade och sjöng Tagore - den 19/11 2015

Jan Hjärpe föreläste om RELIGIONER FÖR FRED? - om bruk och missbruk av religioner - den 5/11 2015

Föreläsning och bildvisning med Martin Smedjeback om ICKE-VÅLD: EN KRAFT SOM KAN RÄDDA VÄRLDEN? - den 22/10 2015

Jan Öberg föreläste och debatterade under rubriken FRED SKAPAS MED FREDLIGA MEDEL - Om FN-stadgan och Gandhis betydelse i nutiden - den 7/10 2015

Irene Andersson föreläste under rubriken FREDSFOSTRAN FÖR KOMMANDE GENERATIONER. Kan den byggas på 1900-talets förebilder? - den 6/5 2015

Föreläsning med Gudrun Schyman under rubriken INFORMATION OCH OPINION. Om makt, våldsindoktrinering och försvar - den 16/4 2015

Karin Utas Carlsson talade på temat VINNA ÖVER - INTE VINNA ÖVER. Om att bygga Fredens Hus - den 19/3 2015

Yvonne Hirdman föreläste om MÄNS KRIG OCH KVINNORS FRED - Om konfliktlösning och genus - den 5/3 2015

ATT OMVÄRDERA VÄRLDSBILDEN - Synvända om västerlandets attityd till Islam - var ämnet för Ingmar Karlssons föreläsning den 19/2 2015

Jörgen Johansen talade den 5/2 2015 om PERSPEKTIV PÅ TERROR OCH VÄGAR FRAMÅT - Hur kan vi förstå IS och stödet till dem?

Folkets Nobelpris för Fred 2014 till Åke Sandin
Maj-Britt Theorin berättade den 26/11 2014 under rubriken "MÄNS FRED OCH KVINNORS FRED" om kvinnornas kamp för fred genom årtiondena.

Den 20/11 2014 fick Fredsrörelsen på Orust besök av Stefan Edman som föreläste om "FRED UTÅT - OFRED INÅT, om hanteringen av Sveriges jord, skog, vatten och fjäll i utvecklingens tjänst och vad framtiden kräver"

Maria-Pia Boëthius föreläste den 6/11 2014 under rubriken Aktiv fredlighet eller passiv anpassning? Åt vilket håll drar sverige? -Om nutidens blandade erfarenheter av makten och folkrörelserna ute och hemma.

Pierre Schori talade den 23/10 2014 om traditionen av fredlig konfliktlösning, FN-samarbete, gemensam säkerhet och nedrustning, kontrasterad mot dagens politik.

Fredsforskaren Jörgen Johansen föreläste den 9/10 2014 om hur starka folkrörelser lyckades avstyra väpnad konflikt mellan Norge och Sverige vid unionsupplösningen 1905.

Fredsrörelsen samtalade med politiker på Orust den 12/5 2014

Birger Schlaug föreläste och diskuterade temat "Försvara samhällsmiljön - försvara allt levande" den 24/4 2014

"Han lämnade över till oss" Artikel i Bohusläningen om föreläsningen med Marika Griehsel den 9/4 2014

Elisabeth Olsson, 100 år, uppvaktas av Fredsrörelsen på Orust den 16/3 2014

Marika Griehsel föreläste om Nelson Mandelas gärning och arv den 9/4 2014

Mänskliga rättigheter, kunskap, etik, moral och makt - Agneta Pleijel samtals-föreläste den 20/3 2014

Ned med vapnen! - Bertha von Suttner den 6/3 2014

Stellan Vinthagen föreläste och diskuterade under rubriken "Fredligt motstånd som konfliktlösning och befrielse" den 20/2 2014

Jörgen Johansen föreläste den 6/2 2014 om rörelser för folkbildning, ideologi och samhällsutveckling och medförde färska intryck från konflikternas Georgien

Festen - Folkets Nobelpris För Fred på Orust den 7/12 2013

Prismotivering - Jan Öberg mottar Folkets Nobelpris För Fred genom Fredsrörelsen på Orust den 7/12 2013

Nobelseminariet på Orust - Tal av Fredrik Heffermehl med rubriken: "Nobelpris på avvägar" den 7/12 2013

Nobelseminariet på Orust - Tal av Tomas Magnusson: "Maktens medlöpare föraktar fredens förkämpar" den 7/12 2013

Jan Öberg - mottagare av FPO's Fredspris 2013 - talade under rubriken "40 års arbete för fred – Världen har blivit bättre!" den 7/12 2013

Ännu en intressant och engagerande kväll när Göran Greider föreläste och diskuterade på temat "VÅLDETS SPRÅK OCH FREDENS Om makten och media, indoktrinering och sanning" den 4/12 2013

Anne Sjögren berättade om människor på flykt från våldets språk den 21/11 2013

Författaren och politikern Bengt Berg reflekterade och läste dikter under rubriken "Demokrati bygger på ansvar" den 7/11 2013

Thomas Hammarberg - diplomat, fredsaktivist och FN-rådgivare berättade och diskuterade den 23/10 2013 på temat "Hur talar FN och vem lyssnar?"

Kerstin Schultz föreläste den 10/10 2013 på temat "Kvinnliga fredsröster från inbördeskrig och våld i Afrika"

Seminarium "FRED MED FREDLIGA MEDEL" med Johan Galtung och Jan Öberg 25/5 2013

Jan Hjärpe föreläste den 11/4 2013 under rubriken "Kvinnorna I Den Arabiska Våren"

Fredsrörelsen på Orust firade 30-års jubileum på temat "Fred med Fredliga Medel" - den 20 mars 2013

Ingrid Holmquist föreläste inför kvinnodagen 2013 under rubriken "Elin Wägner - en väckarklocka om fred med människor och fred med jorden"

"Välkommen till Indien - om en kontinent av hopp och hopplöshet" var rubriken för föreläsningen den 21 feb 2013 med Ola Friholt och Erni Friholt och kommenterad bildvisning av Inger Dejke och Anders Dejke

Jan Öberg föreläste om "Ett fredsperspektiv på Iran" den 7/2 2013

Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald samtalade den 28/11 på temat "FRED OCH POESI - Att leva vid toleransens gränser"

Egon Andersson resonerade den 22/11 kring "Visionen som drivkraft" med utgångspunkt från Harry Martinssons "Vägen till Klockrike"

Bengt Berg och Lennart Kjörling samtalade om "Sverige - världen tur och retur. Om att ge människan värdigheten åter" den 1/11 2012.

Irka Cederberg och Björn Kumm berättade den 18/10 om "Fredens och motståndets kulturer"

Ingrid Elam och Kenneth Hermele föreläste på temat "Vad lär oss kriget?" den 11/10 2012

Nätverket Ofog belönas av Stödfonden för Civil Olydnad vid ett möte i Henån den 29 februari 2012.

Förre kulturministern Bengt Göransson föreläste i Henån 14/4 2011
Artikeln tidigare publicerad i:

Våldets mening Makt, minne, myt
Eva Österberg & Marie Lindstedt Cronberg (red.)

NORDIC ACADEMIC PRESS
Lund 2004
ISBN 91-89116-77-1

JAN HJÄRPE

Religionshistorikern och kriget

"Religion är allt något otäckt - orsakar en massa krig." En utsaga som man hör då och då, även om de flesta nog inser att orsakerna bakom konflikter, våld och krig är mer komplexa än så.

Men vad kan religionshistoria och andra religionsvetenskapliga discipliner (inklusive min egen, islamologin) bidra med vid analyser av konflikter och konfliktlösning, krig och fredssträvanden? Vad har religion att göra med legitimeringen av det extrema våld som krig innebär? Jag menar att man kan peka på ett antal aspekter där religionsvetenskapliga perspektiv kan bidra till att få bilden att klarna.
Religionstillhörighet som markör
Vi kan se på vad sätt religiös tillhörighet fungerar som markör i konflikter, sådana som också (eller hellre) kan beskrivas i etniska, nationella eller sociala termer. Religionen utgör markör för grupptillhörighet. Det typiska exemplet är väl den till synes ändlösa konflikten på Nordirland.

En bekant (finsk fredsforskare) berättade för mig att hans institution fatt besök av en professor från Belfast, som strax ställde frågan: "Hur är det i Finland - är ni katoliker eller protestanter?" Värden svarade att Finland var ett högst sekulariserat land, och att de flesta säkert inte var troende. - "Oh yes", sa den nordirländske gästen, "naturligtvis, ateister, men är det katolska eller protestantiska ateister?" - "Å då är vi väl protestanter då" - "Så bra att ni håller med oss" Här möter vi alltså två olika religionsbegrepp, två olika sätt att se på funktionen hos fenomenet "religion". Den finske fredsforskaren utgick från att med "religion" avses personlig tro och praxis. Den nordirländske besökaren avsåg med "religion" en tillhörighetsmarkör i en konflikt, en social företeelse som var relaterad till nationalistiska eller ekonomisk-sociala och politiska identiteter och ställningstaganden. En skillnad som kan sägas återspeglas i den terminologiska skillnaden mellan "kristendom" och "kristenhet", eller mellan de två adjektiven "islamisk" och "muslimsk".

Under 2002 dödades ca 4 000 personer i våldsaktioner på Moluckerna (Maluku-öarna) i Indonesien. Detta beskrevs som en konflikt mellan muslimer och kristna. Men vilka var de? Det finns här ett samband med en policy som myndigheterna haft, åtminstone tidigare, för att försöka komma tillrätta med landets demografiska obalans. Man har uppmuntrat människor från det överbefolkade Java att flytta till de glesare befolkade öarna. Javaneserna är som regel muslimer, medan det finns rätt många kristna i den redan befintliga befolkningen på Moluckerna. Vi kan då se en förklaring till konflikten. Dess drivande orsaker har tydligen med kampen om utrymme (i vid mening) att göra. Religionstillhörigheten fungerar som markör för respektive "identitet", det vill säga grupptillhörighet i den dualistiska världsbild som deltagarna har och som får beskriva konflikten, och därmed också identifiera vem "fienden" är.

Exempel på fenomenet hittar man många. Kategoriseringen hinduer-muslimer får beskriva det kommunalistiska våldet i Indien (där extrema våldsaktioner har ägt rum i Gujarat, i Kashmir, i Ayodhya, i Bombay osv.). Vi kan se att religionstillhörigheten (men inte religiositeten) spelar roll i flera olika avseenden i Israel-Palestina. Den hade en högst avgörande roll i det balkanska trasslet: serber-ortodoxa, kroater-katoliker, bosniaker-muslimer, albaner-bektashis (eller "liberaler" när det gäller religion). Striderna på Mindanao, Filippinerna, utgör ytterligare ett exempel; idén att en viss religionstillhörighet bör innebära autonomi för ett område. Ett annat och mycket tydligt exempel är de tribala konflikterna och våldsutbrotten i Nigeria och hur de beskrivs.
Varseblivningsmönster och tolkningsmönster
Den religiösa tillhörighetens markörfunktion kan vi så koppla till det religiösa språkets roll. Vi kan försöka urskilja hur den specifika religionens (eller gruppens) traditionella förråd av berättelser, kategoriseringar och terminologi (jargong), ritualer och observanser fungerar som varseblivnings- och tolkningsmönster för det som händer. Hur ger dessa karakteristiken och definitionen av "den andre"? Hur skapar de åskådlighet i förväntningarna på vad som ska ske? Traditionen kan, när den tillämpas på den konflikt som uppkommit, ge orden och bilderna, som gör att skeendet ter sig begripligt, och det egna agerandet som rätt, moraliskt, eller till och med som tvingande. Själva varseblivningen av konflikten styrs av det man tror sig veta om det förgångna. Man utgår från att "historien upprepar sig" (vilket den aldrig gör). Där finns mönster för hur man ska agera. Där finns legitimeringen av den egna ståndpunkten.
Ritens roll, ritualiseringen av det förgångna
Ritualstudier (Ritual Studies) är en ganska ny akademisk disciplin. Man kan säga att den etablerades vid en konferens 1977 inom American Academy of Religion.

Att studera ritualer är däremot i sig inget nytt. Det har såväl teologer som antropologer gjort länge. Det nya är perspektivet och den tvärvetenskapliga karaktären på forskningen. Perspektivet är det viktiga, riten som ett "paradigmatiskt agerade". Det är själva ritualerna som står i fokus, riten som en icke-verbal kommunikation, och med en rad andra funktioner dessutom. Teologen tenderar att se riten som uttryck för en lära, en doktrin, och ger en normativ tolkning av den: det som riten bör vara uttryck för.

Vi kan här jämföra med diskussionen om "dopets innebörd" i den svenska kyrkliga debatten. Dopet ses i den som ett uttryck för en lära, och dopet har gjort till ett villkor för medlemskap, det vill säga fatt en normativ, närmast rättslig funktion. Men ritualstudier innebär att man försöker se hur riten faktiskt fungerar, vad dess utförande, med de olika aktörerna, faktiskt förmedlar av sociala och psykologiskt analyserbara innebörder, hur människor som deltar i den interagerar, upplever och själva tolkar den. Det gäller alltså funktionen (eller funktionerna) hos riterna så som de kan påvisas empiriskt. Det budskap som prästen vill förmedla genom dopakten (och som kanske bara få av deltagarna instämmer i eller ens uppfattar) är en del av interagerandet, en del i något som kan analyseras som ett maktspel. Vem tar hem spelet? Vad far det för konsekvenser? (Till exempel i form av minskad dopfrekvens.) Själva det kroppsliga agerandet uttrycker också något i sig, uppfattat på olika sätt av de deltagande. I det perspektiv som Ritual Studies utgår från ses alltså inte riten, dess ord och rörelser, som ett hjälpmedel att förmedla en teologisk eller ideologisk doktrin. Frågan är i stället: vad uttrycker deltagarna i en rit genom sitt agerande? Vad får den för faktiska konsekvenser? Hur upplevs den av deltagarna?

Riten/ritualen står nära besläktade icke-verbala uttrycksformer, företeelser som mim och dans. Det är här fråga om religion som dramatisk, scenisk föreställning (i ordets båda innebörder: performans och begrepp), inte föreställning i intellektuell-verbal mening. Riten gränsar även till ett annat område: etiken, det etiska handlandet.

Det blir också intressant att jämföra med rituella uttrycksformer hos djur, till exempel parningsriter, och uttrycken för aggression eller för rädsla. Men också, och i hög grad, med de ritualer som hör till "civilreligionen", nationella riter och ritualiserade beteenden. Man kan studera inredning och beteenden i en vallokal, de symboliska agerandena vid sportevenemang, men också vid det högtidliga matbordet, vid uppvaktningar och så vidare. Kanske är det särskilt intressant att studerade eklektiska riter som uppstår vid sorg och begravning. Vi återkommer till det när det gäller frågan om självmordsattentat.

Man kan också jämföra en sådan företeelse som de rationellt motiverade ritualerna för hygien på sjukhusen med till exempel den muslimska traditionen av ablutionsriter för rituell renhet. Vi har också riternas och de rituella beteendenas funktion för att människor ska kunna leva ut sina känslor. Det är här fråga om symbolhandlingar av olika slag. Man kan tala om ritens och de ritualbundna beteendenas funktion som terapi. Ritual Studies innebär att vi kan se och definiera fenomenet "religion" som interaktiva processer: mytologi-historieskrivning-berättelser kombineras och samverkar med riter, med etik, med teologi/tankevärld.
Ritualiseringen av historia
Nu skall vi försöka tillämpa ett ritualstudieperspektiv på ett speciellt fält: frågan om religion och våld, religion och krig, men också religion och fredssträvan.

Vi kan se i såväl tidigare som pågående konflikter att själva varseblivningen av dem styrs av det man tror sig veta om det förgångna. Man ser och tolkar den nya konflikten i ljuset av det som hänt förr. Och så behöver man en mobilisering i konflikten. Det är här som ritualiseringen är betydelsefull. Känslan av tillhörighet till en viss grupp, folk, nation, religion - eller hur vi nu beskriver gemenskapen ifråga, skapas och stärks genom riter och rituella beteenden, där det framför allt gäller att åstadkomma en känsla av delaktighet i det förgångna.

Ingen människa kan minnas eller ha delaktighet i något som hände innan man själv var född. Varken religion, språk, nationalitet eller kulturell egenart sitter i generna. Alla sådana tillhörigheter eller identiteter är sådant som individen tillägnar sig genom umgänget med "de signifikanta andra", det vill säga de personer som är väsentliga för barnet, de som finns runt om det; detta som vi kallar socialisationsprocessen. Men "identiteterna" ärvs inte i kroppslig mening.

I konflikter och särskilt i krig blir det viktigt att driva en viss tillhörighet, nämligen den som ingår i konfliktbeskrivningen, och framställa den som väsentlig, medan andra tillhörigheter tillskrivs mindre betydelse eller negeras. Individen ska förmås att interiorisera den nationella, religiösa, etniska eller sociala gruppens mythos. Detta sker väsentligen genom den rituella kommemorationen. Rituellt upprepar man, eller framställer i ord och symbolhandlingar, det dramatiska - tragiska - förflutna, så att deltagarna-åhörarna får känslan av att det hände "oss". "Vi" var med (fastän ännu inte existerande). "Vi ska aldrig glömma!", det vill säga vi ska "minnas" det som vi faktiskt inte kan komma ihåg, eftersom vi överhuvudtaget inte fanns till när det hände. "Were you there when they crucified my Lord?" heter det i en känd spiritual.

Vi kan se den enorma betydelse som berättelserna och den rituella åminnelsen av Karbala-dramat har inom shiitisk islam. Genom deltagandet i de starkt känsloengagerande ritualerna i månaden muharram bibringas man en känsla av delaktighet i den tragedi som skedde för mer än 1300 år sedan, Profetens dotterson Husayns martyrdöd vid Karbala. Tragedin framställs i tal och predikningar, i dramatisk form, på vers och prosa. Man slår sig för bröstet och på hjässan, man gisslar sig, man sargar sig, man gråter hejdlöst. De egna fienderna identifieras med de onda gestalterna i berättelsen om Husayns död. Det ger bland annat iden om martyrskap en stark plausibilitet. Vi vet vilken roll detta spelade under den iranska revolutionen 1978-1979, vid de så kallade Karbala-offensiverna under Iran-Irakkriget på 1980-talet, och i det nu (2003-2004) pågående skeendet i Irak. När bombattentatet i Najaf skedde den 29 augusti (2003) med 80-100 dödade, bland dem Ayatullah Muhammad Baqir al-Hakim, så fungerade Imam Husayn-rnartyriet som tolkningsmönster: Genast riktades misstankarna mot "wahhabiter", extremsunniter. Det är sådana som "hatar shiiter", och dödar dem...

Nära till hands ligger det också att peka på den betydelse för den israeliska nationella identiteten som åminnelsen av Förintelsen har - Den har ritualiserats i kalenderbestämda kommemorationer, och i besöken av ungdomsgrupper till platserna, till Auschwitz och andra dödsläger. Detta blir till tolkningsmönster för dagens konflikter, en faktor som bidrar till läsningen i förhandlingarna vid varje försök till fredsprocess. Företeelser som för andra ter sig och tolkas på helt andra sätt, varseblivs och uppfattas efter det här mönstret. Ett exempel är den israeliske Sverige-ambassadören Zvi Mazels egenartade reaktion och beteende inför en konstnärlig installation i Historiska museet i Stockholm den 18 januari 2004, och det följande instämmandet från Israels regering - till den svenska regeringens häpnad och obehag. En liknande roll har berättelserna om och åminnelsen av an-nakda, "katastrofen", det vill säga fördrivningen 1948, för palestinsk identitet.

Men aktualiseringen av katastrofen i det förgångna kan också leda till att man strävar efter andra beskrivningar av tillhörighet än de som fanns då, de som ingick i den tidens beskrivning av konflikterna. Så kan vi betrakta åminnelsen av andra världskriget (även det ritualiserat) som den Europeiska Unionens grundläggande mythos, den legitimerande berättelsen. Gång på gång betonas att EU skall ses, inte som en gemenskap för ekonomiska intressen, utan som ett fredsprojekt, ett projekt för en "europeisk identitet" som överordnas de nationella tillhörigheter som tidigare fått beskriva och legitimera krig. - Men även harmonin i det förgångna kan fungera som ett legitimerande prejudikat. "al-Andalus-motivet", det vill säga exemplen på den fungerande samexistensen judar-kristna-muslimer under vissa tider i det muslimska Spanien, blir föremål för manifestationer av olika slag och åberopas i försöken att skapa samförstånd och konfliktlösning idag.
Den funktionella likheten mellan mytologi och historia
Vad vi ser i exemplen ovan är historia som legitimerande myt. Historieskrivning, berättelserna, är alltid en selektion, ett urval ur det förgångna, bland allt det enorma källmaterial som faktiskt finns Tillhörighet, "identitet", avgör vad som ses som viktigt respektive oviktigt i det som en gång hänt. Vilka händelser är det som man skall "minnas"? Här kan religionsvetaren (ofta nog) se hur selektionen går till, vilka mönster som har ritualiserats, mytologiserats. Men kanske också göra prognoser: vilka mönster, motiv, berättelser i traditionen, kan komma att aktualiseras i en konflikt under uppsegling, eller när man försöker finna legitimitet och stöd för en fredsprocess? För att återgå till exemplet om Karbala-motivet i shiitisk islam: När åberopar man sig på Husayns prejudikat (uppror, militans och martyrskap), och när "minns" man imam Hasans prejudikat (tålamod, kvietism, fredsavtal).

Det historiska argumentet, hävdandet av "historisk rätt", är något som man ska ställa sig skeptisk till. Väljer man rätt årtionden så är Riga svenskt och Skåne danskt - observera: fastän ingen nu levande Rigabo eller skåning fanns till då, och ingen av de dåtida finns nu. Vi ser här den funktionella likheten mellan historieskrivning och mytologi. Myten, den legitimerande berättelsen om vad som hände in illo tempore, "vid den tiden", upplever man som egentligen syftande på det läge som råder nu, på det som händer (eller borde hända) i den aktuella konflikten. Berättelsen om förvandlas (liksom myten i den religiösa ritualen) till en beskrivning och norm för det närvarande nuet. Det intressanta är alltså inte den historiska fakticiteten i sig, det vill säga om berättelsen är sann eller ej i historisk mening, utan selektionen av den och dess funktion som legitimerande och mobiliserande mythos i den aktuella situationen.
Teologi och rätt, "det rättfärdiga kriget"
När religionernas regelsystem och observanser legat till grund för rättssystemen, har teologernas argumentationer bestämt eller åtminstone påverkat hur det rättfärdiga kriget (bellum iustum.jihâd) har definierats, och vilka villkor som man anser måste uppfyllas för våldets och dödandets legitimitet.

De villkor som en gång Thomas ab Aquino formulerade, kan faktiskt spåras ännu idag i struktureringen av debatten i Europa och USA om Irakkriget 2003. Man kan säga att de kriterier som han angav har blivit en så fast del av våra tankemönster att vi ser dem som självklarheter (vilket de naturligtvis inte är). De tre villkoren är:

Auctoritas principis, "furstens auktoritet", det vill säga att krigets ledning måste ha legitimitet. Ledarens mandat är viktigt. - Vi såg den centrala roll temat hade i diskussionen om Irakkriget. Behövde USA (och dess president) ett FN-mandat eller inte för att kunna legitimt anfalla Irak? Ett svar som gavs var att man redan hade det mandatet. Själva frågeställningen accepterades alltså. Man kan notera att just den principen underströks i Jimmy Carters kritiska artikel i New York Times den 9 mars 2003.

Iusta causa, "en rättvis orsak" eller skäl till kriget. Är ett anfall i förebyggande syfte legitimt eller inte? Förekomsten av massförstörelsevapen? Vad är "a just cause"? Att störta en tyrann? Att säkra oljetillgången? Att införa demokrati? Vilka skäl är legitima?

Recta intentio, "rak, rätt avsikt". Vad är det "egentligen" som den krigförande vill? Är avsikten kongruent med skälet till kriget? Eller finns det en dold agenda, andra motiv än de som sägs i propagandan för kriget? Också den frågeställningen var vanlig i debatten. Man kan notera att diskussionen om legitimiteten av det krig i Afghanistan som följde efter attentaten den 11 september 2001 i USA och i Europa också i hög grad strukturerades efter Thomas ab Aquinos tre kriterier.

Motsvarande tänkande finns så i den islamiska traditionens legala diskussioner om när våld kan räknas som jihâd fî sabîl lAllâh ("strävan på Guds väg"), det vill säga vara legitimt. Det är kriterier som åberopas i debatterna och kommer till uttryck även i propagandan. Vi ser det i valet av kategoriseringar och terminologi hos både maktägande regimer och hos extremmistgrupper i dagens konflikter i den muslimska världen. Detta gäller alltså den tekniskt-juridiska, men också propagandamässiga, legitimeringen av våldsanvändning. När är det rätt att döda? När kan ett krig, eller våldsanvändning generellt, räknas som jihâd?

Det finns i den islamiska rättstraditionen en successiv utveckling av krigets lagar. Det rör sig här om en väldig corpus, utvecklad inom de olika rättsskolorna. Det har resulterat i en systematisering av en lång rad detaljregler om fångars behandling, om fredsslut, fredsvillkor, rättigheter och begränsningar när det gäller plundring och så vidare. En del särdrag är särskilt värda att notera eftersom de påverkar propagandan och det politiska språket.

Den första och på sitt sätt viktigaste principen är en norm, som det råder konsensus kring, den att krig mellan muslimer är harlâm, absolut förbjudet. Var muslim är muharram, helgad, skyddad, för varje annan muslim. Detta framgår av den berömda predikan som Muhammed höll under Avskedsvallfärden. Fitna, oenighet eller uppror, är en svår synd, eftersom den splittrar umma, den muslimska gemenskapen.

Men den doktrinen har, så vitt vi kan se, aldrig hindrat något krig. Däremot har den fatt konsekvenser för hur kriget och våldet rättfärdigas. Motståndaren måste på något sätt definieras som icke-muslim, som hycklare (munâfiq), avfälling (murtadd), otrogen (kâfir), eller som svår syndare (fâsiq). Att man på det sättet etiketterar motståndaren som icke-muslim och kriget eller våldet som försvar mot anti-islamiska anslag, kallas takfîr. Vi bör alltså observera att denna takfîr är nödvändig för krigets legitimitet. När man alltså rubricerar en konflikt, våldsutövning eller krig som en kamp mellan islaros anhängare och fiender, så är det inte nödvändigtvis en beskrivning av en empirisk verklighet, utan en del av legitimeringen av våld.

Vi ser denna takfîr, utövad av alla parter, av militanta extremistgrupper i Algeriet eller Egypten, men också av regeringarna som bekämpar dem, av Usama ibn Ladin liksom av hans ärkefiender i det saudiska kungahuset. I Kuwaitkrisens propaganda 1990-91 var det ett stående tema, och det i alla de involverade intressenternas propaganda. (Saddam som en oislamisk blodbesudlad skurk som dödade muslimer; respektive Saddam som islams försvarare mot "korsfararen" George Bush d.ä.). Den militanta oppositionen i muslimska länder framställer regimerna som oislamiska, som hycklare och avfällingar, islams fiender. Men på samma sätt rubricerar regimerna dessa militanta opponenter som islams verkliga fiender, sådana som missbrukar orden från "fredens religion" till att försvara terrorism, al-qâ'ida-anhängare. I båda fallen är det en takfîr som är nödvändig för att visa det egna våldet som legitimt. Detta är en kategorisering som har ett propagandistiskt syfte. Att det inte är en beskrivning av verkligheten kan vi inse av vilka som faktiskt dödas. I Algeriet till exempel är det endast några promille som är ickemuslimer av de dödade i 1990-talets våld.

Men även propagandan i sig är en del av legitimeringen. För att kriget skall vara legitimt, enligt traditionell islamisk rätt, måste man ge fienden chansen till tawba, "omvändelse". Da'wa, "inbjudan" till islam, måste ingå för att krigsaktionerna skall vara legitima. - Det väckte viss förvåning när en av de små militanta extremmistgrupperna i våldets Algeriet, genom sin 26-årige "kalif", riktade en uppmaning till president Chirac att omvända sig till islam. Men poängen var inte att man förväntade sig att han skulle göra det. Uppmaningen utgjorde en fas i legitimeringen av de attentat som då ägde rum i Frankrike.

Låt oss begrunda hur Usama ibn Ladin använde den religiösa traditionen och den islamiska rättens kategoriseringar i de propagandavideor som visades hösten 2001. Han gick i sin propaganda in i den världsbild som var talibans, idealbilden av 600-talets islamiska välde under Profetens och de fyra första kalifernas tid. Han framförde budskapen på 600-talets arabiska, den klassiska arabiskan, Profetens och de första kalifernas eget tungomål. Han använde formerna från arabisk (klassisk) poesi. Han alluderade på kända koranversar. Det var ett språk som hade känslomässigt värde och därmed propagandistisk effekt. Men han alluderade också på den islamiska rättstraditionens åtskillnad mellan kollektiv och individuell plikt (fard al-kifâya, respektive fard al'ayn).

Eftersom jihad är en kollektiv plikt, en som åligger al-umma, den muslimska gemenskapen i dess helhet, inte en enskild persons angelägenhet, så gör den som proklamerar att kriget är jihad i och med det anspråk på att vara den legitime ledaren. Om det är den legitime ledaren som deklarerat kriget som jihad, övergår det till att bli en individuell plikt. - Det mest kända exemplet på detta är väl den fatwa som den osmanske sultanen-kalifen utfärdade 1914, i samband med första världskrigets utbrott. Ett annat är den fatwa som Khomeini avgav i samband med Iran-Irak-kriget 1980-88:

I Guds namn den upphöjdes. Under nuvarande omständigheter skall var person, som är förmögen att bege sig till fronten informera de berörda myndigheterna härom, och om det anses att han behövs vid fronten är det wâjib (bindande, obligatoriskt) för honom att bege sig dit, och det har företräde framför varje annan form av arbete (Tehran Times, 8 nov. 1983).

Poängen är alltså att den kollektiva plikten att försvara al-umma här övergår till att även bli individuell plikt, när kriget väl proklamerats av den legitime ledaren. Då blir det viktigt för krigets motståndare att förklara ledaranspråket ifråga som illegitimt.

Men frågan om ledarskapets legitimitet träder tillbaka om man blivit anfallen. Försvarskriget är legitimt även om ledarskapet är omstritt eller obefintligt. Till jihâd räknas att försvara "islams område" (dar al-islâm). Ett annat undantag är när Mekka, böneriktningens och Vallfärdens ort, är i icke-islamisk hand. Då är kriget en individuell plikt, oberoende av ledarskapets legitimitet, oberoende av om det proklamerats eller inte. Frågan om Mekkas status har visat sig ha en central roll i propagandakriget.

Usama anspelade på detta när han hävdade att USA (som representant för otron) anfallit, då är kriget varje (individuell) muslims plikt. Man behövde alltså inte följa regeln om att jihâd skall proklameras av en legitim kalif. Han förklarade ledarna i den muslimska världen (främst kung Fahd i Saudiarabien) vara kuffâr, "otrogna", och att var och en som inte vill delta i kampen var en murtadd, avfälling. Var och en skulle slå till mot amerikanarna och mot förrädarna, regimerna i den muslimska världen, och "befria Mekka". När Mekka nu, som han menade, var i icke-muslimsk hand (kung Fahd och USA!), så var kriget en individuell plikt, även om man inte erkände det "kalifat" som talibanledaren Mulla Muhammad Umar på sätt och vis proklamerat 1996, och som Usama hade accepterat genom att ge mullan sin bay'a, sitt handslag. (Det hade skett i juni 2001.)

Ännu en föreställning har traditionellt knutits till iden om jihad som legitimt krig. Målet är att skapa ett rättssamhälle, att se till att den gudomliga Sharî'a tillämpas. Detta knyts till koranuttrycket (Sura 3:104 och 110) att man skall "påbjuda det tillbörliga och förhindra det otillbörliga" (amr bi-l-ma 'rûf wa nahy 'an al-munkar) .

Om kriget är jihâd, så är de krigande mujâdhidûn. Som sådana är de befriade från vissa religiösa plikter, till exempel att iaktta fastan under månaden ramadan. Detta spelade roll i det krig 1973 som vi benämner oktoberkriget, och som i Israel kallas Yom Kippur-kriget och i den muslimska världen Ramadankriget. Anwar Sadat berättar i sina memoarer hur han, när generalstaben samlades inför anfallet, lät bjuda kring te och cigaretter, och uppmanade de närvarande att ta för sig, trots att det var dagtid under fastemånaden; en symbolhandling, för vilken han fått stöd av religiösa auktoriteter. Detta var just en markering att kriget skulle räknas som jihad.

Det ligger också en poäng i om fredsmäklare har klart för sig några av de olika kategorierna av icke-våld som finns i samma rättstradition: Salâm, harmonin, den absoluta freden - som regel ouppnåelig i en faktisk konflikt, sulh, det pragmatiskt lämpliga fredsfördraget, fredsavtalet med en fiende, i princip tidsbegränsat (men i praktiken möjligt att förlänga utan större svårighet). Benämningen på avtalet syftar på att det ingåtts för att det är till gagn, innebär någon form av välfärd för den egna gruppen. På vägen till avtalet kan man deklarera en hudna, vapenvila under det förhandlingar pågår. Vi kan notera hur Hamas deklarerade en icke-vålds-period 2003, just för en tid av några månader. Men när inget gott kom ut av det (de israeliska militära aktionerna fortsatte), återkallades det.

De tolkande mönstren behöver inte alltid vara explicita, verbaliserade. De kan finnas där i hjärnan utan att man medvetet reflekterar över dem. Så menar jag att man nog kan se att den politiska strategi som Saddam Husayn valde under Kuwaitkrisen och -kriget 1990-91 påfallande följde mönstret av det som berättas om "slaget vid Diket" (al-khandaq) under Profetens tid. Jag kan inte ge belägg för att han skulle uttryckligen ha nämnt detta. Däremot var Arafat explicit (liksom en gång Anwar Sadat) när han pekade på al-Hudaybiya-avtalet mellan Muhammed och stammen Quraysh som ett legitimerande prejudikat för fredsförhandlingar med Israel.
Gud och djävul- dualismen
Föreställningen om och bilderna av den dramatiska kampen mellan gott och ont, mellan Gud och Djävul, vandrar från den religiösa världen till den profana, och dyker upp i sekulär form i den dualistiska världsbild som är så typisk i krigspropaganda. Världen är delad i två kategorier, vi goda på ena sidan, och "ondskans axelmakter" på den andra. Det hör till bilden att det bara finns ett antingen-eller, ingen tredje ståndpunkt. Det är något typiskt för denna dualism när president Bush d.y. hävdar att alla som inte deltar i "kriget mot terrorismen" därmed stöder terroristerna. De extremistiska jihadister som hävdar att självmordsattentat är såväl moraliskt som religiöst legitima, har en liknande världsbild. Alla som inte är med oss är emot oss. Det finns en avgörande poäng med denna dualism. Finns bara två kategorier, vänner och fiender, så finns inga "oskyldiga civila". När det gäller självmordsattentaten, så har en rad studier visat på att denna dualistiska världsbild kan interioriseras genom andliga övningar med meditationer. Sådant används i träningen, i retreatform, som genomförs före aktionerna av en del av de palestinska självmordsbombarna. Parallellerna till andra exercitia spiritualia, andliga övningar (så som de traditionellt utförs i kristendom, islam, buddhism), gör det lättare för oss att förstå vad som händer i deras psyke.
Självmordsattentaten
En ganska klar bild av såväl rekryteringsbas som merital träning av palestinska självmordsbombare får man av den intervjuundersökning som den pakistanska forskaren och UNRWA-funktionären Nasra Hassan kunde genomföra under åren 1996-1999 med närmare 250 personer involverade i attentaten på Västbanken och i Israel. Hennes bild bekräftas av andra iakttagare.

Det var under den här perioden huvudsakligen fråga om unga män (18-20-årsåldern, i några fall kring de 30). De kom inte från den fattigaste befolkningsdelen, utan var huvudsakligen av medelklass, och med utbildning. Av intervjuerna framgick att man kände en stark förödmjukelse till följd av den israeliska ockupationen, med dess förstörelse, fängslanden, misshandel, och dödande, chikaner. Det är då ofta sådant som även drabbat den egna familjen. De som intervjuats i den här undersökningen betonade den religiösa legitimeringen, något som är starkt kontroversiellt, då andra troende tar starkt avstånd från aktionerna, och eftersom självmord traditionellt betraktats som en svår synd. Här är det alltså fråga om en förändring, en ny tillämpning, en omtolkning av den religiösa traditionen som ägt rum under en ganska kort tidsperiod.

Den andliga träningen beskrivs alltså i denna undersökning. Den kan schematiskt beskrivas på följande sätt: Det finns många som vill utföra dåden, så detta att man blir utvald upplevs som en utmärkelse. Hamas avvisar till exempel dem som är under 18, man har länge avvisat kvinnliga presumtiva aktörer, och likaså sådana som är ensamma familjeförsörjare. Av två bröder får bara en ställa upp. Den utsedde får vägledning av en ledare inom en "cell", där han inte känner till vilka de andra medlemmarna är. Cellen får sitt namn efter någon företeelse i Koranen eller i islamisk historia. Under tiden före aktionen lever man i "ständig gudstjänst": Böner, fastor, koranrecitation, med koncentration på vissa texter, sådana som handlar om jihad eller om paradiset. Man utför nattliga böner, och får föreläsningar om hur man ska förstå världen och det man ska utföra; det vill säga den specifika världsbilden befästs och blir uppfattad som det plausibla sättet att förstå omvärlden och dess skeenden.

Under veckan före aktionen ar man mer hjälp att fokusera medvetandet. Man ska, så åskådligt och detaljerat som möjligt, föreställa sig paradiset, hur det är att vara i närheten av Gud och profeten, och hur man då kan utföra förbön för sina släktingar. Likaså föreställer man sig kampen mot Israel, och den egna aktionen inom den. Genom en sådan åskådlighet i meditationen får man en förväntan. Segern och paradiset ter sig som något mycket nära och påtagligt, "omedelbart på andra sidan om avtryckaren". Resultatet är en intensiv önskan att lyckas. Dagarna innan aktionen sätts i verket gör man så sitt testamente, i skrift eller på ljudkassett, och på video, eventuellt alla tre. Den här avskedsvideon, med dess symboler, symbolhandlingar och budskap till de efterlevande, ser man sedan själv gång på gång. Man så att säga vänjer sig vid tanken på sig själv som död, hjälte och martyr.

Vid tiden för aktionen gör man ablution, ett rituellt bad (som inför en bön), och man tar på rena kläder. Så utför man den särskilda bön inför ett slag eller militär aktion som finns i islamisk tradition. Detta är viktigt: Man bekräftar genom ritualen för sig själv att man är soldat, inte terrorist, och att aktionen skall ses som en strid, inte ett attentat. Man tar ett koranexemplar i vänster bröstficka (nära hjärtat), och deltar i bönerna i de moskéer som man kan passera på vägen. Vid själva detonationen ropar man AlIâhu akbar - aktionen som en rit. Nasra Hassan betonar att ordet "självmord" inte fick nämnas vid intervjuerna. Att kalla bombdåden för självmordsaktioner är ju att förklara att de inte är islamiskt legitima. Är det "självmord" så är förövarnas framtida vistelseort helvetet (där de då sprängs i bitar gång på gång i evighet) och inte paradiset. Kategoriseringen är alltså mycket viktig. Den term som har slagit igenom är istishhâd, "att man väljer att bli martyr", "självpåtaget martyrskap".
Religion som smärtlindring
I den världsbild som förstärks genom den mentala träningen finns ett inslag som är vanligt bland grupper i underläge: konspirationsteorier, där poängen är att alla ens verkliga eller inbillade fiender är i maskopi med varandra. I fallet med självmordsattentaten är det framför allt föreställningen att det finns en stor konspiration ledd av USA-lsrael för att förstöra och utplåna islam. I den komplotten ingår då regimerna i den muslimska världen. Dualismen i krigspropagandan utgör en gynnsam jordmån för att konspirationsteorier uppfattas som beskrivningar av något verkligt.

Man bör observera en annan faktor som har bidragit till att acceptansen ökar efterhand, nu när tröskeln väl har passerats. Det är utvecklingen av just en ritualiserad ars moriendi, en särskild konst att dö, ritualiseringen av hur dåden förbereds och utförs, utvecklingen av en dödskultur. Vi kan se den mycket tydligt: Videorna sprids, berättelserna likaså, det utbildas seder att besöka familj och släktingar till den nyblivne martyren. Dödsannonserna i tidningarna får ett särskilt utseende. Där finns vidare hyllningarna till den döde genom graffiti, väggmålningar, posters, nyckelringar med martyrens bild, kalendrar med "månadens martyr". Det har utvecklats en särskild ikonografi med återkommande symboler; det finns sånger som hyllar martyrskapet. Där finns också den symboliska betydelse som ligger i att de efterlevande får privilegier och substantiellt ekonomiskt stöd. Det etiska agerandet (hjälpen till de sörjande, de som mist en anhörig) står här nära den rituella funktionen.

Vi bör också notera den psykologiskt begripliga funktion som idén om martyrskapet har som palliativ, smärtlindring. Riten som terapi. För den mamma som har mist sitt barn utgör sorgen och saknaden ett mycket verkligt trauma. Föreställningen att den döde är martyr, en hjälte som nu redan befinner sig i paradiset och ber för sin familj, blir en hjälp i sorgearbetet; det meningslösa tillskrivs en mening. Föreställningen bekräftas så för mamman och familjen i övrigt genom de ritualer som vänner och grannar deltar i (böneritualen vid begravningen av en martyr skiljer sig från den vanliga ritualen på en del punkter). Samtidigt medför detta att "dödskulturens" drag förstärks i miljön, och acceptansen för självmordsattentat ökar. Invändningarna från den religiösa traditionen (självmord leder till helvetet) är ett motiv som försvagas, eftersom det är kontraproduktivt, gör sorgen värre.

Om man driver en konflikt, och hävdar våldets nödvändighet, så är det väsentligt att renodla de tillhörigheter som beskriver konflikten, och tona ned alla de andra identiteter och lojaliteter som individen faktiskt har. Den andliga övningen kan åstadkomma detta.
De många tillhörigheternas roll
Men låt oss komma ihåg att vi, var och en, har många olika tillhörigheter, eller identiteter, samtidigt, även om den ena eller andra aktualiseras vid olika tillfällen. Man hör till en familj och släkt, men man har också en könstillhörighet, en professionell identitet, man hör hemma i ett grannskap, en ort, man hör till en nation eller etnisk grupp. Man kan känna stark samhörighet med ett politiskt parti, vara deltagare i en kult (dvs. höra till en religiös gemenskap i färd med rituellt handlande = gudstjänstdeltagare) och så vidare. Alla våra tillhörigheter har sina riter, sina observanser, sin jargong, sina berättelser, sin historieskrivning. I försöken att dämpa konflikter, att försöka få igång en fredsprocess, är det viktigt att motverka den dualistiska världsbild som beskriver konflikten. Det kan man göra genom att betona och främja de identiteter, tillhörigheter och gemenskaper som inte finns i konfliktbeskrivningen. Det gäller sådana som olika aktörer och andra enskilda har gemensamt och som går tvärs över konfliktgränsen (mödrar, lärare, vårdpersonal, musiker, författare, överhuvudtaget människor med samma yrken eller intressen). Det gäller att betona den gemensamma identiteten som människor, och att inte godta den dualistiska beskrivning som de stridande parternas ledare hävdar. Och man kan söka efter och befrämja de riter och rituella beteenden som verkar förtroendeskapande, därför att de uttrycker och stärker de tillhörigheter som är gemensamma.
De tre misstagen
Kanske kan vi sammanfatta vad religionsvetenskaperna kan bidra med i analysen av konflikter och krig genom att ifrågasätta (och komplicera) tre vanliga föreställningar om religion, tre som alla är bevisligen felaktiga.

Den första att religionstillhörighet är determinerande, att det är den som bestämmer vad människor gör. Så är det väldigt sällan. Andra samhörigheter, med tillhörande normer och föreställningar, spelar större roll: familj och släkt, intressegemenskaper av olika slag, yrkeskår. De i sin tur kan ibland relateras till eller kopplas till religiös tillhörighet, men det är sällan som just den kommer högst i hierarkin av identiteter som den enskilde har.

Den andra är föreställningen om den specifika religionen eller konfessionen som en konstant, en företeelse essentiellt identisk med sig själv genom århundradena. Det stämmer inte alls. Religioner förändras, förändras snabbt och radikalt i nya situationer. Framför allt sker detta genom annan selektion av material ur det väldiga förråd av berättelser och prejudikat som en religions historia besitter.

Den tredje är iden att religioner företräds av religiösa ledare, funktionärer, som är representativa för gruppen. Så är det inte. Ledare och funktionärer är som regel mer engagerade i och av den religiösa traditionen än lekmännen som hör till samma grupp, och de har anspråk på makt över och inflytande i den. Religiösa ledare uttalar sig för att folk inte gör som de säger. Därför har deras uttalanden ett ringa prognosvärde. Det räcker inte att studera och analysera teologierna, den verbaliserade religionen. Det gäller att se vad folk i gemen tror, tänker, gör, har för preferenser, och försöka urskilja dialektiken mellan detta och den religiösa traditionen med dess professionella uttolkare. Olikheten i perspektiv motsvarar då också skillnaden, eller spänningen, mellan teologisk och antropologisk religionsvetenskap, studiet av religioner som system och det tillämpande studiet av religioners faktiska funktioner.

Referenser

En mindre del av ovanstående har publicerats i Sociologisk Forskning 4:2003, och avsnittet om självmordsbombare är en bearbetning av en avsnitt av ett kapitel i nedanstående arbete av Jervas (med flera).

De samtida skeenden i den muslimska världen som nämns i texten är väsentligen noterade i de översikter som publicerats två gånger årligen sedan 1994 i Tidskrift för Mellanösternstudier, Lund.

När det gäller den arabisk-islamiska terminologin som används ovan hänvisas till motsvarande artiklar i Encyclopaedia of/slam. New Edition. Leiden:Brill 1960- 2002.  

Resonemanget om nationell identitet och hur olika föreställningar om tillhörighet byggs upp är baserat främst på Anderson, Benedict, lmagined Communities. New York: Verso [1983] 1991.

En sammanfattande redogörelse för Ritual Studies och dess perspektiv finns i motsvarande artikel (av Ronald L. Grimes) i The Encyclopedia of Religion. New York, London: Macmillan, Volume 12, 1987.

För den islamiska rättstraditionens regler för krig och fred, och för islamisk historieskrivnings roll som tolkningsmönster, se:

von Bredow, Mathias, Der Heilige Krieg ('Gihâd) am der Sicht der Mâlikitischen Rechtsschule. Beirut-Stuttgart: Franz Steiner Verlag, 1994.

Hjärpe, Jan, "Begreppen 'legitima' och 'illegitima' krig i den muslimska världen idag." Krig och fred i olika asiatiska kulturer: Uppsala: Skrifter utgivna av sällskapet för Asienstudier 2, 1985.

Hjärpe, Jan, "La commémoration religieuse comme légitimation politique dans le monde musulman contemporain." La commémoration. Colloque de centenaire de la section des sciences religieuses de l'école pratique des hautes études. Ed. Fhilippe Gignoux. Louvain-Faris: Feeters 1988.

Hjärpe, Jan, "Islam, Nationalism and Ethnicity." Ethnicity and Nationalism. Formation of Identity and Dynamics of Conflict in the 1990s. Ed. Helena Lindholm. Göteborg: Nordnes, 1993.

Hjärpe, Jan, "Legitimering av krig och av fred i muslimsk tankevärld", Svensk teologisk Kvartalskrift 1995:3. Lund.



För da'wa-begreppets utveckling, se kapitlen 3 och 4 i Janson, Torsten, Your Cradle Is Green: The Islamic Foundation and the Call to Islam in Children's Literature.Lund Studies in History of religions, Volume 18, 2003.

För tolkningen av självmordsattentaten, se:

Hassan, Nasra, "An Arsenal of Believers. Talking to the 'human bornbs"' .The New Yorker, November 19, 2001.

Jervas, Gunnar (m.fl.), Terrorismens tid. Stockholm: SNS Förlag 2003.

Reuter, Christoph, Med livet som vapen: En bok om självmordsbombare. Lund: Historiska Media 2003.

För de refererade traditionella berättelserna om Muhammed, se Harkal, Muhammad Husayn, The Life of Muhammad. s.l.: North American Trust Publications 1976.

Sadats redogörelse inför Oktoberkriget återfinns på s. 260 f. av Sadat, Anwar, al- bahth 'an adh-dhât. qissat hayâtî. Kairo-Alexandria: al-maktab al-misrî al-hadith li-t-tibâ'a: wa-n-nâshr, 1978.

Aktuellt 2018

Brev till Agenda om Syrien-inslaget 15/4 2018

Uttalande - Bygg broar - inte murar 11/4 2018

Verksamhetsberättelse 2017

Vårprogram 2018

Debattartikel - Konserver mot krig? 14/2 2018

Aktuellt arrangemang:

Vi inbjuder politikerna på Orust till ett samtal om angelägna frågor 3 maj kl 19


Aktuellt 2017

Höstprogram 2017


Firandet av Folkets Fredspris 2017
Uttalande - Förbud mot kärnvapen 2/12 2017
Insändare - Är Sverige fredligt? 18/7 2017
Uttalande - Är terrorismen förvirrad? 19/4 2017


Kamp mot NATO-värdlandsavtalet




Brev till regering, riksdag o media



Valid HTML 4.01 Transitional

Admin
Upp

Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken  

LOGIN
webbdesign: www.krylla.com