|
Folkets fredspris 3.12 2016
Det är inte värdigt en människa att ge upp
Stina Oscarson
Jag har funderat på vad jag i efterhand kan komma att minnas av den här rätt mörka hösten. Jag kommer inte att minnas någonting av den valdebatt som föregick valet av Donald Trump till president. Däremot kommer jag att minnas att min närmaste vän inte fick visum till USA för att hon är född i Iran, engagerad i Feministiskt Initiativ och arbetar för Clowner utan gränser. Jag kommer att minnas att jag nästan varje dag funderade över ordet Gränser. Var ska vi dra gränsen? Och när? När skulle vi ha dragit den?
När Nya Tider ställde ut på bokmässan var jag i Falun och besökte gruvan.
Intill det stora hålet i marken stod den ståtliga rödfärgsfabriken. Jag kommer att minnas att det var då jag la märke till att Falu rödfärg har samma nyans som blod. När jag kom hem fick jag veta att Sverigedemokraterna med sina vänner från hela Europa hade hyrt Grand Hotel för att fira ”European freedom award”.
Jag förstod aldrig riktigt vad de firade men kanske att Europas gränser försetts med taggtråd. Att vi får behålla gränskontrollerna. Statsministern säger att det är för att bevara vår säkerhet.
Jag kommer att minnas att det här var hösten outsourcade vi asylrätten till Turkiet. Där har man lagt förslag att återinföra dödsstraffet och fängslar journalister och demokratiskt valda politiker med fel åsikter. Jag kommer att minnas de överfulla båtarna och att jag tänkte att statsministerns ord om vår säkerhet blir någon annans död.
Jag kommer att minnas att samtidigt som murarna byggdes runt Europa kämpade våra toppolitiker för att rädda TTIP och CETA.
Jag kommer att minnas att Stefan Löfven åkte till Saudiarabien tillsammans med Saab och att jag tänkte att här måste väl ändå gränsen gå? Vi kan väl inte exportera vapen till en diktatur i krig? Jag kommer att minnas att han inte ville ta d-ordet i sin mun, troligtvis färgad av den inhemska kulturdebatten ville han inte kränka någon.
Jag kommer att minnas att man på kultursidorna den här hösten tjafsade om huruvida det var rätt eller fel att ge Nobelpriset till Bob Dylan.
Jag kommer att minnas att jag morgonen efter valet tänkte att priset är högt för att i en demokrati svika folket.
Jag kommer att minnas att jag ofta tänkte på sista raden i Brechts dikt: I mörka tider. Han skriver: ”Man kommer inte säga tiderna var mörka, utan varför teg våra poeter?”
Jag kommer att minnas att det här var hösten som inflationen sänkte ordens värde så mycket att jag beslutade mig för att börja skriva poesi. Jag kommer att minnas att min vän sa: ”Poesi, det är ju ett attentat mot kapitalismen.” Jag minns inte vad jag svarade. Bara att jag började skriva. För det är inte värdigt en människa att ge upp!
När jag var sju år och min bror fem beslutade vi oss för att skapa fred på jorden. Vi skulle tala med USAs president. Vi började med att bygga ett flygplan av över 2 500 ballonger men planet lyfte inte. Då byggde vi en flotte av oljefat och frigolit. Vi hade ett skovelhjul och testade vid sommarstugan. Vi seglade iväg med flotten. Föräldrarna sa hejdå. Vi lade till efter 11/2 km, hade med tält och matsäck. Det spöregnade den natten och blev högvatten. Flotten slet sig och försvann.
Då tänkte vi att jorden är rund så vi började gräva ett hål genom jorden vid vår sommarstuga. Vi grävde i flera års tid under sommarloven. Än idag finns på stranden en stor, böljande fördjupning och jag brukar titta på den varje sommar när jag kommer hem och då påminna mig två saker.
Först naiviteten, den obändiga tron på att om vi väl kom fram skulle USAs president lyssna på vad vi hade att säga.
Och sedan: Om en metod inte fungerar, byt metod. Jag ser alltför ofta att människor som vill förändra något gör samma sak om och om igen och blir mer och mer förbannade över att ingen lyssnar. Blir man inte sedd, förstådd, respekterad som enskild eller som människa får man hitta en annan väg. Annars blir man nog bitter i sin kamp.
Jag bytte metod. När jag var 14 år bestämde jag mig för att blir regissör. Och det blev jag, även om vägen dit var kantad av allehanda motstånd. Kanske främst frågan, tvivlet: är det konst och kultur man ska arbeta med när världen ser ut som den gör.
Det är en fråga som följt mig genom åren. Jag brottas med den dagligen. Men ibland blir den mer akut än annars. Och en dag jag alltid kommer att minnas är den 22 juli 2011. Jag skulle tala på Vildrosfestivalen i Dalarna under rubriken ”Skapa innebär att göra motstånd” och jag hade tänkt säga att när två människor står öga mot öga i en hotfull situation har man ett val, att skjuta eller börja ett samtal. Publiken börjar bli orolig. Kl 17 händer detta i Utöya där Anders Behring Breivik skjuter ungdomarna. Jag river mitt tal. Allt jag trott på är borta! Jag kan inte fortsätta.
Så hör jag programmet Naturmorgon. Fjällugglan häckar för första gången i Jämtland, och vi får höra fjälluggleungarna. Jag tänker: ”Kanske är det nu vi behöver annat än nyheter.” Harry Martinson skrev om myror och daggmaskar mitt under andra världskriget.. Det är klart att han visste vad som pågick men han valde att skriva en hyllning till livet. Kanske är det då det enda sättet att göra motstånd. Göra revolt mot det absurda. Därför har jag fortsatt med teater. Men rubriken ”Skapa innebär att göra motstånd” den skulle jag nog inte sätta idag. För gör det alltid det?
Samtal är inte möjligt i alla lägen. Det visar det som skedde på Utöya. Det finns dock en punkt när man kunde ha handlat annorlunda.
Jag blev inbjuden att göra en föreställning för Electrolux där bl a en extra vattenkokare skulle presenteras för 1 000 besökare. Det handlade om en produkt som uttalat var något de inte behövde. Skulle jag ta jobbet? Jag planerade en föreställning som var på tvärs med konsumismen men innan jag kom in presenterades produktionen på ett sätt som totalt desavouerade mitt upplägg. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle medverka i något sådant. Konst är inte något givet gott. Allt kan missbrukas och motstånd kan kidnappas av makten.
Det var första gången jag blev varse att motstånd kan kidnappas. Att kultur, forskning och utbildning lika gärna kan användas för att starta krig eller stödja samhällets berättelse om t ex konsumtion. Att konsten lika väl som att främja en hållbar utveckling kan vara medspelare i en totalt ohållbar utveckling.
Att motstånd slås ner eller kidnappas i diktaturer och auktoritära regimer vet vi. Motstånd kidnappas i alla samhällen. Det är lätt att vi sätter på oss skygglappar för den utveckling som sker här.
Men makten kommer alltid att försöka eliminera motstånd. Om än på olika sätt.
En intressant skillnad gäller dock själva synen på motstånd. För medan man i diktaturer ser makten konsten, journalistiken och motståndsrörelser inom det civila samhället som ett reellt hot och därför ofta tar till hårda tag tenderar man här snarast att betrakta motstånd med ett passivt förakt. Och även om jag aldrig kommer att försvara att man kastar journalister i fängelse eller dödar poeter så ger detta dem som vågar fortsätta en känsla av att det de gör faktiskt gör skillnad. För det är ett erkännande av motståndets kraft.
Här är det tvärtom ett nedlåtande förakt man möter, uttryckt via de ord som våra politiker och polisen använder om fredsrörelsen eller miljörörelsen. Uttryckt också via ledarsidor. "Visst är dom söta som orkar hålla på". Att man låter folk hålla på kan tyckas som en seger för demokratin, men vi håller på att skapa ett helt motståndslöst samhälle. För detta bemötande ger dem som kämpar en känsla av meningslöshet. Vem vill gå med i en rörelse som betraktas som ofarlig?
Den här utvecklingen går hand i hand med att hela det civila samhället håller på att förvandlas till varumärken. Ett samhälle med en enda berättelse.
Jag sökte ett chefsjobb på ABF och var väl meriterad för det, men fick svaret: "Vi söker en mer marknadsanpassad person", etc. Vårt samhälle har en enda logik som vi alla är beroende av. Det är en berättelse som skapar och underblåser konflikter. För den ställer människor mot människor. Världsdelar, länder, städer mot varandra.
Dagens berättelse lyder: Vi måste jobba för att konsumera så att tillväxten ska öka för att vi sedan ska ha råd att göra det vi behöver. Det är en ohållbar berättelse som ökar konkurrensen, otillfredsställelsen, ojämlikheten och rädslan som i sin tur driver på tillväxten. Hur ska vi kunna förändra samhället om alla är del av detta och beroende av det? Vår förmåga att skapa berättelser är avgörande. Den kan användas konstruktivt men också negativt. Det är viktigt med röster som sår frön av tvivel.
Tillväxten skapar rädsla. Enligt en nyligen publicerad undersökning är 67% av SDs väljare rädda för en terrorattack i Sverige. 33 % av de rödgrönas väljare är det. Man kan inte blunda för detta.”Det är inte makt som korrumperar ett samhälle utan rädsla.”, säger Aung San Suu Kyi.
Hur bemöter man rädsla? Man kan välja att försöka ge människor verktyg att hantera den. Känna att man har makt eller att själv tjäna på den. För rädsla säljer både lösnummer och röster. Vi har valt det senare. Efter 11 september valde vi förbud,hårdare tag, anti-terrorlagstiftning. Vi kan också välja den grundläggande tilliten, ett samhällskontrakt, det enda som kan skapa ett gott samhälle.
Vapen och upprustning går hand i hand. Det var en moderator i en debatt jag var med i som mitt under samtalet satt och twittrade förolämpande saker om mig. För mig är debatt samtal där man är totalt närvarande, kliver in i den andra människans tanke. Om man gör en sådan sak som hen gjorde tror man inte på samtalet som konfliktlösning. Då blir våldet helt logiskt. Då tror man också på NATO. Det här var en viktig insikt. För något måste man göra åt rädslan. Säger man nej till NATO, grunden till rädslan, argumenterar man helt annorlunda.
Romklubben som bildades 1968 fäste uppmärksamheten vid Tillväxtens gränser, ”Limits to Growth”. Vad kan skapa verklig förändring? Donella Meadows talade – och skrev – om hävstänger, de typer av interventioner i ett system vilka är mest effektiva och vilka som är minst. Utbildning ger stor utdelning, lagstiftning kommer därefter med bäst hävstångseffekt.
Allra högst står berättelsen. Hur ändrar man berättelsen? Tillbaka i konsten. Inte den politiska konsten där man förväntas sätta upp den nya berättelsen på ett plakat och med hammare hamra in i huvudet på sin publik vad som är rätt. Det förändrar ingenting. Vi värjer oss mot hammare. Som sagt har jag ofta tvivlat men just som jag bestämt mig för att lämna konsten, teatern har jag alltid fått en påminnelse:
Två 14-åriga tjejer ställde under almedalsveckan till mig frågan ”Vad skulle du säga om alla lyssnade?” Vilken bra fråga! Den ville jag ta med mig.
Jag hade grävt en djup grop för ett äppelträd. ”Det här trädet kommer att vara kvar länge”, tänkte jag. ”Allt är ju bara till låns”, skrev jag i Aftonbladet. VDn för ett bussbolag, Kjell, råkade läsa artikeln. ”Allt är bara till låns.” Han tillverkade hissar som skrotades efter 20 år trots att man kan bygga hissar som varar mycket längre, 100 år. Man måste göra en cirkulär analys och producera hissar på ett hållbart sätt. Han reste sedan runt på mässor i Europa och påverkade hissbranschen. Det lilla fröet, kulturen, kan åstadkomma förändring. Han hade läst massor om miljön men det hade inte fastnat. Hade jag haft som mål att skapa förändring hos den här VDn hade jag inte lyckats.
Att tro på konsten är att tro på människan som en självständigt tänkande varelse utan att ha en aning om vart detta kommer att leda oss. Samtidigt tror jag att i vissa perioder räcker det inte. Vi måste utbilda oss, organisera oss, skriva debattartiklar, söka förändra lagar osv.
Sara Lidman skrev: "I en roman finns ursinnet, vreden som inte behöver höja rösten, där finns också i bästa fall en kärlek så djup att den inte behöver glittra på ytan. Romanen stammar sina svar på en livslång utmaning. Artikeln däremot, är en stubbe och stubin, Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man inlämnat en protest".
Hur ska protesten se ut? Hur viktigt är det att lämna in protesten? Vad ska man göra?
Vapenindustrin forskare visar på nya sätt. Se deras mässor! Hur många nya sätt för att förebygga konflikter och skapa fred har vi som fredsrörelse uppfunnit sedan förra året?
Förra sommaren bestämde jag mig för att läsa Gene Sharps fallstudier som visar på kamper som har lyckats/ och misslyckats. Ur historien har han utkristalliserat 198 sätt att förändra samhället med ickevåld. Folkens historia fick jag läsa i skolan men varför inte detta? Makt är att ge folk verktyg. Det här är dokument för självhjälp till demokrati. Har vi inte fått en annan historia berättad gör vi inget nytt. Kunskap ger idéer till nya metoder. Och det börjar bli bråttom. [Gene Sharps böcker kan beställas från Albert Einstein Institution, www.aeinstein.org. Standardverket The Politics of Nonviolent Action tre delar (1973), Civilian-Based Defense (1990), From Dictatorship to Democracy (2010) m fl.]
Alva Myrdal sa i sitt Nobeltal: ”Motståndsrörelsen har ebbat ut, men det går att blåsa nytt liv i den. En första vädjan riktar jag till fredsorganisationerna. Fred har kanske blivit alltför mycket av en from kliché. Vi måste förvandla den till ett slagkraftigt vapen mot krig och militarism genom att mobilisera den allmänna opinionen överallt. Folk måste bli propagandavaccinerade. Propagandaanalys är vår viktigaste och mest brådskande uppgift, och vi kan alla delta i den. Kan och måste om vi ska lyckas rädda demokratin.”
Sedan slutar Alva sitt Nobeltal med:
”Jag vill sluta med att säga att jag trots alla djupa besvikelser aldrig någonsin frestats att ge upp. Och det är mitt budskap idag. Det är ovärdigt en människa, antingen hon är gammal som jag eller ung som de flesta levande nu, att ge upp.”
Jag slutar med dikten TALA av Helga Henschen:
Tala
du som ännu har läppar
tala
tala med grannarna i farstun
tala med folk på gatan
och i tunnelbanan
den som ännu har öron han höre
skriv ord på papper
på väggar och plakat
bär orden genom staden
högt över huvudet
så alla kan se
dela ut flygblad
om frihet, motstånd, människovärde,
fred, solidaritet
låt orden flyga som svalor
till fjärran land
vägledda av stjärnorna
som fåglar med gröna blad i näbben
till våra systrar och bröder
i världens fängelser
de som inte kunde tiga
tala
du som ännu har läppar
ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många
av oss
beväpnar sig med ord
tala, tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu hade läppar
Referat Karin Utas Carlsson
Upp
|
