Är sveriges Natoanslutning korrekt motiverad?
Tal avsett för 21 maj 2022 i Lysekil men som blev inställt pga regn.
Jag heter Ola Friholt, aktiv i freds- och solidaritetsrörelsen sedan 1960-talet, med bl a flera år i indiska slumområden och byar och i ständig kontakt med oberoende ledande fredsforskare.
Svenska riksdags- och regeringspolitiker talar om det försämrade säkerhetsläge som sägs ha uppstått med Rysslands invasion av Ukraina. Kan svenska rikspolitiker vara okunniga om elementära och lättillgängliga fakta? Varför är så mycket som sägs felaktigt eller falskt? Jag vill pröva fyra vanliga påståenden som använts för att med kort varsel leda oss in i Nato.
Exempel nr 1
”RYSSLAND ANFÖLL REDAN 2014 DET DEMOKRATISKA UKRAINA.”
I slutet av 2013 drog president Janukovitj tillbaka Ukrainas EU-ansökan, sedan hans rådgivare visat att landet skulle förlora sina fördelaktiga förbindelser med Ryssland om en EU-gräns kom emellan. En folkopinion aktiverades i protester, som kulminerade på Maidan i Kiev den 20 februari 2014, efter 80 dödsskjutningar från högerextremister på hustak. Janukovitj förhandlade med oppositionen om politiska reformer, som godkändes av parlamentet den 21 februari. Dagen efter gjorde de högerextrema en kupp och förmådde parlamentet att avsätta Janukovitj. Kuppen hade finansierats av USA med fem miljarder dollar via Victoria Nuland, som nu är biträdande utrikesminister i USA. Hon tillsatte också statsministern i den nya regeringen, Jatsenjuk.
Högerextremister tilldelades fyra departement, bl a försvaret. Den avsatte Janukovitj hade sitt avgörande stöd i de östra provinserna. Nu avsattes de folkvalda ledarna där, politiska partier förbjöds och ryska språket fråntogs sin status som minoritetsspråk. Nya ledare tillsattes från Kiev. De östra provinserna deklarerade då sitt oberoende av regeringen. Från sina militära maktpositioner sändes högerextrema bataljoner mot de östra provinserna. De röstberättigade i västra Ukraina valde i maj Poroshenko till president. Den 30 juni sände han armén för att kuva de östra provinserna. Ett regelrätt krig fortsatte i åtta år och krävde cirka 15 000 dödsoffer. Samtidigt stöddes de östra provinserna av Ryssland med vapen och frivilliga. Dessutom bytte många regeringssoldater sida. Det var ju ett krig mot det egna folket. Det är detta politiska och militära skeende som svenska politiker och experter kallar rysk invasion sedan 2014 av ett demokratiskt Ukraina. Kupp och inbördeskrig blir till invasion av en demokrati.
Exempel 2 lyder:
”RYSSLAND INVADERAR OCH ANNEKTERAR OLAGLIGT KRIM”
Detta nämns ofta i förbigående och har förståtts som att Ryssland velat förhindra att den hyrda flottbasen i Sevastopol skulle hamna i ett Natoland, sedan den nya regeringen återupptagit strävan efter EU- och Natomedlemskap. Likväl ett brott mot internationell rätt.
Den norske professorn i rättsvetenskap, Peter Örebech, vid universitetet i Tromsö, har klargjort att det på Krim försiggick varken rysk ockupation eller rysk ensidig annektering. Han förklarar att den övervägande rysktalande befolkningen där var djupt oroad av högerextremt inflytande i Kiev, varför den lokala unionsregeringen och parlamentet den 16 mars 2014 utlyste en folkomröstning som gav överväldigande stöd åt att säga upp unionen med Ukraina och ingå union med Ryssland. Lokala hemvärnsmän besatte vägarna till Krim.
Vi hade till dess inte fått veta att Krim befann sig i union med Ukraina och hade eget parlament, egen statsminister, egen regering och eget rättsväsende. Krim hade full rätt att säga upp unionsfördraget och gå i union med Ryssland av egen fri vilja. (I detta stött av 250 år av tidigare tillhörighet till Ryssland.)
Det är detta skeende som svenska rikspolitiker och experter kallar olaglig rysk invasion och annektering av Krim. Svartmålning frambesvärjer hot.
Exempel 3 lyder:
”DET RYSKA ANFALLET DEN 24 FEBRUARI VAR OPROVOCERAT”.
Under 2014 fortgick inbördeskriget, men i förhandlingar i september slöts avtal om eldupphör, tillbakadragande av regeringsstyrkor och en process för ny författning. Trots sina underskrifter bröt regeringen i Kiev genast avtalet (Minsk I). Kriget fortsatte.
Den 12-13 februari 2015 förhandlades på nytt om ett förstärkt avtal kallat memorandum (MinskII) med bl a ökat självstyre för de östra provinserna och vetorätt mot Natoanslutning. Avtalet antogs som resolution nr 2202 av FNs säkerhetsråd. Ukrainas regering bröt återigen mot det avtal den själv skrivit under och trappade upp kriget mot de egna medborgarna, vilka fortsatt stöddes av Ryssland, med hur mycket är oklart. Men detta kan knappast kallas anfall eller ockupation utan utgör ett stöd till den försvarande sidan.
Även om kriget mot egna medborgare är provokativt är det avgörande felet i beteckningen oprovocerat anfall från Ryssland att finna i Natos fortgående militära inblandning i Ukraina. Problemen börjar redan vi Tysklands återförening 1990 och Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning 1991.
Från december 1989 lovade Natopolitiker och militärer upprepade gånger att Nato inte skulle flytta fram sina positioner öster om Tysklands gräns.
I det kaos som rådde under 1990-talet, avlövades Ryssland alla statliga företag som övertogs av superkapitalister, s k oligarker, under övergången till kapitalistisk marknadsekonomi. Staten förlamades, företag lades ned och massarbetslöshet uppstod. År 2000 tillträdde Putin, och med hjälp av säkerhetstjänsten återtogs basindustrierna och oligarkernas makt minskades. Staten kunde åter betala löner och en mödosam uppbyggnad av landet. Bl a utvecklades datja-systemet (ett slags kolonilotter) från fri tillgång till 1,5 hektar mark till 2,5 hektar, vilket snart ledde till att halva befolkningen kunde försörjas.
Men redan 1999 hade Nato brutit sina löften genom att expandera till Polen, Ungern och Tjeckien och från 2004 till Baltikum, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Nato befinner sig nu vid Rysslands gräns på flera avsnitt. Redan från 2004 uttryckte Putin rysk oro över Natos framskjutna vapen och förklarade senare att Ryssland drar en röd linje vid Ukraina, som är den traditionella invasionsvägen vid västliga invasioner. Därifrån skulle Natomissiler kunna nå Moskva utan förvarningstid. I december 2021 begärde Ryssland förhandlingar om Natos framskjutna vapen och krävde att de skulle dras tillbaka. Ryssland ville ha sin del av den gemensamma säkerhet som övriga stater åtnjöt. Antingen är alla säkra eller ingen.
Förslaget/Kravet tolkades av Nato som ett försök att utvidga ryskt inflytande i Östeuropa och bemöttes med blankt nej och fortsatt samarbete med Ukraina med tanke på framtida inlemmande i Nato. Efter hotfulla truppsammandragningar vid Ukrainas gräns gick så efter ännu en månad Ryssland till anfall för att bryta den pågående utvecklingen.
Det är denna händelsekedja som västliga politiker och experter kallar oprovocerat ryskt anfall.
Förvisso är krig alltid att fördöma, även krig som länge provocerats fram.
Exempel 4 lyder:
”KRIGET ÄR BARBARISKT OCH BRUTALT”
Som dagligen framgår av media i bild och ord är kriget förödande för städer och byar och deras förtvivlade befolkningar. Svenska folket har på tio veckor börjat förstå vad krigets vardag innebär. Alla krig är förkastliga, inte minst kriget i Jemen efter tre år av förstörelse, utbredd svält och över 300 000 dödsoffer. Dock har våra media inget att meddela om detta. Inte heller om att Natostaten USA varje vecka sänder drönare med missiler dit, eller att det anfallande Saudiarabien använder svenska vapen.
Samma sak gällde förstöringen av Afrikas mest utvecklade land, Libyen, där svenska Jas-plan vägledde de olagliga bombningarna. Så har i decennier USAs och Natos olagliga krig passerat nästan obemärkt, med många miljoner offer. Afghanistankriget varade i tjugo år med svenskt deltagande under Natos ledning.
Under detta krig sköts ofta Natos missiler från drönare mot Pakistanska byar där man antog att gerillamän gömde sig. De civila offren räknades aldrig.
Vi kan beskriva dessa barbariska krig ända från Koreakriget 1950-53, där USAs bombplan i slutskedet återvände till sina baser utan att ha fällt bomberna, för det fanns inget kvar att bomba i Nordkorea. Förklarar detta dagens kärnvapenpolitik där? Av vilken anledning anses Ukrainakriget plötsligt vara det mest barbariska och oroande för Sveriges säkerhet? Var säkerheten aldrig tidigare hotad? Inte ens då Nato bombade det mitt i Europa belägna Serbien i 79 dagar?
Svenska och finska politiker anser sig finna trygghet i vad de kallar försvarsalliansen Nato. Ja, från 1949 till 1999 var Nato i 50 år en försvarsallians, som skulle solidariskt försvara medlemmarnas territorier. Men 1999 ändrade Nato sina stadgar så att Nato kan ingripa militärt i alla länder på jorden. Och tillsammans med USAs cirka 800 militärbaser i över hundra länder är detta möjligt. USAs kärnvapen är inte som Rysslands mest förlagda hemmavid. De finns officiellt och permanent i 6 länder i Europa: Holland, Belgien, England Tyskland, Italien och Turkiet. Dessutom har England och Frankrike egna kärnvapen på land och i ubåtar. Tre Natoländers ubåtar har kapacitet att radera ut Ryssland, som också har kärnvapenubåtar. En sådan allmän katastrof vägrar jag tro på. Ryssland kommer även framgent att finnas. Därför är det dårskap att idag förneka dess existensberättigande. En samarbets- och fredsprocess måste ovillkorligen startas. Utanför Nato.
Den för framtiden avgörande nya kinesisk-ryska fredliga sidenvägen kommer annars att utvecklas med redan samarbetande 140 stater utan vår medverkan och delaktighet.
På 1980-talet var Sverige aktivt i den alliansfria rörelsens 120 länder. Varför nu inte längre? Har vårt självbestämmande redan upphört?
Svenska politiker säger idag inte ett knyst huruvida Sverige ska välkomna Natos kärnvapen, och skriver inte ens under det kärnvapenförbud som Sverige medverkat till och som nu vunnit laga kraft.
Nato kan två saker: hota med kärnvapen och slå till först med kärnvapen. Hota med krig och slå till med krig. Detta är det sämsta sätt man kan arbeta för fred på. FRED SKAPAS MED FREDLIGA MEDEL, i enlighet med den FN-stadga som alla länder har antagit som lag, men som Nato struntar i vid sina upprepade anfallskrig.
NATO UT UR SVERIGE! SVERIGE UT UR NATO!
Tack för ordet!
Några lästips
Harold Pinter: Frihetens språk. Karneval förlag 2009.
John J Mearsheimer: Vems fel är Ukrainakrisen. Karneval förlag 2014.
Alexander Mercouris: Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? Karneval 15.
Robert Parry: Bakom kulisserna i Kiev. Karneval 2015.
Ola Friholt Adress: Torget 1, Stocken, 474 92 Ellös, tel: 0304-51215
Mail ola.friholt@gmail.com
Upp
|
