![]() |
||
Referat från våra arrangemang![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]()
![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]()
![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() |
DÄRFÖR BEHÖVER VI KONSTEN för motståndet – för överlevnaden - Stina Oscarson, Helga HusselsDen 23 nov. 2017 i Kulturhuset Kajutan i Henån, Orust. Musik av Helga Hussels.![]() Inledning. Helga spelar piano Bachs preludium i Ess-moll ur Das Wohltemperierte Klavier. Här följer Stinas föredrag skrivet av henne själv. Först därefter kommer ett kort referat från kvällens avslutning. Stina Oscarson: Häromdagen blev jag uppringd av en teaterchef för Friteatern i Sundbyberg. Teatern är hotad av nedläggning och de skulle ordna en stödgala. Hon undrar om jag kan komma och hålla ett tal till försvar för den fria konsten. Jag tvekar. Ett försvar för den fria konsten? ![]() Är det verkligen konst vi behöver just nu? När Nordkorea hotar med kärnvapen. Trump hotar riva upp Parisavtalet. Tusentals människor dör på Medelhavet. Och när vi ser hur land efter land i det Europa som vi efter andra världskriget trott vara på väg mot ökad demokratisering, inskränker hårt tillkämpade fri- och rättigheter. Är det konst jag ska arbeta med när världen ser ut som den gör? Det är en fråga jag ofta ställt mig men som under vissa perioder verkligen blir kännbar. Jag ber att få fundera. Och slår på radion. Det är Nordengren och Epstein som har Tino Sanandaji som gäst. Hans bok "Massutmaning, ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende" ligger på topplistorna och hans åsikter får därför utrymme på många plattformar just nu. Jag får en stark känsla av att intervjun, som snarast är en PR-kampanj för boken, är ett utslag för det dåliga samvete och den självrannsakan man idag ser hos många aktörer som känner skuld för att främlingsfientliga, populistiska och antidemokratiska krafter vunnit mark. Man har snabbt försökt förstå vad man gjort för fel och gör nu istället tvärtom i tron att om en väg är fel, är motsatt alltid rätt. "Vi har talat för lite om invandringens baksidor. Om kostnaderna. Inte velat ta i frågan" heter det och så vips gör man så i stället. Sanandajis bok är nämligen baserad på statistik som på olika sätt belyser att invandrare begår fler brott, i högre utsträckning lever på bidrag, helt enkelt är en enorm kostad för samhället. "Vi måste våga tala om detta" sägs det gång på gång i programmet. Som om detta vore mod, tänker jag. För den debatt som uppstått av boken är lika fruktlös, antiintellektuell och antihumanistisk som den som uppkom efter Wilkinson och Picketts bok "Jämlikhetsanden", som med statistik försökte bevisa att jämlika samhällen är bättre samhällen. Man kan som bekant alltid hitta statiskt som stöder den tes man vill bara man anpassar frågor och urval. Och det enda som händer när en debatt slår in på den här vägen är att vi ersätter moraliska och etiska argument med siffror. Och det möjliga samtalet förvandlas till ett slagfält där motståndarna till Sanandaji i panik ropar: "Du har fel. Invandring är lönsamt." ![]() Jag stänger av radion och återgår till boken, bläddrar på måfå, som för att begripa hur jag ska svara på detta. Så plötsligt stannar jag mitt i en mening. Som en blixt slår den ner, frågan som osynlig ligger mellan varje rad. "Vad kostar jag? Mitt liv? När det en dag är slut, kommer jag då att ha varit en tillgång eller en belastning för det här samhället?" Jag börjar försöka räkna. På minussidan; allt från nätterna på BB, dagis och skola. Barnbidraget, musikskolan, alla böcker jag lånat på bibliotek, tågresor jag gjort, vägar jag åkt på, subventionerade teater- och museibesök, läkarvård o.s.v. och på andra sidan: all den skatt jag betalat, jag har ju ändå arbetat sen jag var 18. De föreningar jag engagerat mig i som kanske gjort någon samhällsnytta och som därför minskat samhällets kostnader. Posterna blir fler och fler och jag börjar bli rädd att jag glömt något. För tänk om det är just detta som slutligen fäller avgörandet. Det hela blir allt mer absurt. Är detta mod? tänker jag igen. Nej det är så urbota fegt. Det är ren dumhet och framförallt ett hån mot allt det innebär att vara människa. Vissa saker ska vi faktiskt inte tala om, är jag nära att skriva, men jag ändrar och skriver istället att vissa saker ska vi vara ytterst noga med hur vi talar om. Och vi måste akta oss mycket noga så att vi inte börjar förenkla argumenten på ett sätt som gör att vi börjar tumma på idén om alla människors lika värde. För i samma stund är vi ute på ett sluttande plan som vi både vet och inte har en aning om vart det leder. Och det är därför vi behöver konsten. Just nu! För att påminna oss om att vi är människor. Så att vi inte går vilse ut på det där sluttande planet. Jag går ut på Waldemarsudde för att titta på den stora Miroutställningen. Miro skriver: "En konstnär är enligt min uppfattning en person som när andra är tysta höjer sin röst och säger sin mening och som är förpliktad att säga något som inte saknar innehåll utan täcker ett samhälleligt behov." Och vad kan täcka ett större behov i detta samhälle än Miros skulptur "Fågelbo med blommande fingrar"? Så komplett onyttig, meningslös, ineffektiv och anskrämlig står den där i all sin bräcklighet och viskar till oss: "Du är inte lönsam och det är som det ska." Det är för att säga detta vi behöver konsten! För att arbeta med konst idag blir per automatik ett statement för att det finns värden bortom de ekonomiska. Ett försvar för människovärdet. ![]() Men vi måste samtidigt varje dag ställa oss själva frågan: är vi verkligen konstnärer? Är det vi säger alltid av yttersta vikt eller har vi börjat bli taktiska. Värna våra egna varumärken. I samma stund du tänker tanken att du själv är ett varumärke upphör du att vara konstnär säger jag. I samma stund du skriver något, säger något, publicerar en bild för att någon ska gilla upphör du att vara konstnär. Gilla. "Somliga gillar poesi" skriver Wislawa Szymborska "Men gillar gör man också makaronibuljong." Om vi börjar göra makaronibuljong är vi inte längre konstnärer. Inte heller medborgare. Vi är kunder. Och försäljare. På samma gång. Aktiebolaget jag själv som sålt sitt sista kapital. Sin frihet. Som konstnär måste man arbeta hårt, medveten om att makten alltid söker vägar att kidnappa motstånd. I auktoritära regimer kastar man poeter och konstnärer i fängelse. Torterar och mördar journalister. Där censurerar man böcker och förbjuder människor att arbeta med mänskliga rättigheter. Dessa metoder är i sin brutalitet, absurt nog ett erkännande av konstens och humanismens kraft. I en kapitalistisk demokrati är metoderna mer raffinerade. Här köper man istället upp motståndet för att bli en del av den enda berättelsen och i takt med utförsäljningarna blir språk, människor och organisationer allt mer strömlinjeformade tills det gått så långt så att den som till äventyrs vågar avvika och tala om andra värden blir betraktad som galen. Jag sökte själv för snart ett år sedan jobbet som ansvarig för ABF:s föreläsningsverksamhet i huvudstaden. Och jag trodde nog att jag med mina sammanlagt tolv år som chef inom kultursektorn och stark ideologisk förankring i en bildningstradition skulle vara ganska väl lämpad för uppgiften. Men icke. Jag blir inte ens kallad till intervju utan får istället ett brev från rekryteringsfirman där det står. "Vi söker, på kundens uppdrag, en mer marknadsanpassad person med hårdare fokus på varumärkesplacering och ekonomisk styrning." Jag blev ärligt talat rätt ledsen. Inte så mycket för egen del, men för en arbetarrörelse som stundtals tycks helt vilse. Som jobbar så hårt på att växa och stärka sitt varumärke att man riskerar förlora själva grunden till sitt existensberättigande. Till ABF:s försvar, men till demokratins förtvivlan, gäller detta inte bara här utan är en tendens som idag går igenom hela det civila samhället. Där man kan se hur tidigare idé- och värdeburna verksamheter i allt högre utsträckning börjar organisera sig och agera som företag. Ombudsmän och förtroendevalda förvandlas till chefer. HR- och kommunikationsavdelningar införs och växer och taket sänks. För med värnandet om varumärket blir bilden utåt allt viktigare och därmed ökar kraven på lojalitet med organisationen. Å ena sidan kan man säga att det går bra. För genom att fokusera på att vinna upphandlingar av undervisning och annat som det övriga samhället inte klarar av, eller anser sig ha råd att prioritera, växer just dessa delar av det civila samhället så det knakar. Och som samhället ser ut idag gör man ett absolut nödvändigt jobb, men det blir samtidigt tydligt att idén om folkbildningens frihet, liksom kulturens, håller på att ersättas med att bli spackel för en havererad välfärdspolitik. Och istället för att utgöra en motkraft, skapa en annan berättelse om en möjlig framtid, gör man sig beroende av den rådande utvecklingen. En av de människor jag intervjuar är en f.d. anställd på Stockholms stadsmission. Hen har arbetat i tjugo år som personligt ombud och ger ett skrämmande vittnesmål av just denna omvandling. "Förr satt vi i Gamla Stan och vem som helst kunde komma in. Nu har vi flyttat till ett jättekomplex utanför tullarna med porttelefon, glasdörrar och kontorslandskap. Tidigare hade vi som motto att erbjuda det som ingen annan gav. Nu handlar det om att konkurrera. Det är helt klart ett nytt fokus. När man tänker efter är det helt galet. Vi satsar allt på att vinna upphandlingarna i Stockholm. Vi gör oss alltså beroende av de som för den politik som gör folk hemlösa." Senare i samtalet kommer vi in på språket. "Jag tycker det är läskigt" säger hen, "att alla numer talar samma språk. Man kan inte längre skilja på en moderat, socialdemokrat eller någon av våra chefer. Alla talar företagska. Det handlar om vad som "ligger i pipeline" och ordet människovärde har ersattas av humankapital. Men är inte samma sak. För när man talar om humankapital blir människors värde plötsligt förhandlingsbart." Det är därför vi behöver konsten. För att en chef i Stockholm stad inte kan få sparken om en missbrukare dör men om budgeten inte är i balans. För konsten och det civila samhällets frihet är en bärande del av demokratins motståndskraft. För att demokrati är det enda styrelseskick som kan avskaffas på demokratisk väg. För att ett samhälle med en enda berättelse kommer att bli ett farligt samhälle. För det kommer alltid finnas människor som inte känner sig hemma. Och i sökandet efter en plats, ett hem, en mening riskerar många av dem att gå vilse och söka sig till allt mer extrema rörelser. För 20 år sedan ansåg 6% av USA:s befolkning att militärstyre vore bättre än demokrati. Idag är den siffran 17%. Som tycker att militärstyre är bättre än demokrati. Och samma tendenser syns i hela västvärlden. Det sägs att attackerna på World Trade Center förändrade världen. På samma sätt som det sägs att attacken på Drottninggatan kommer att förändra Stockholm för alltid. Men det var inte attackerna som förändrade världen. Det var hur vi svarade på dem. Och hur vi svarat på alla de terrordåd som följt sedan dess. Hur vi hanterade vår rädsla. Eller snarare. Vår oförmåga att hantera vår rädsla. Aung San Suu Kyi skriver i sin bok "Freedom from Fear" att det inte är makt som korrumperar ett land. Det är rädsla. När människor är rädda har man ett val. Man kan välja att synliggöra det verkliga problemet och ge människor möjlighet att gå i rätt riktning. Eller man kan välja att utnyttja sin makt för att själv tjäna på rädslan. Rätt utnyttjad säljer rädsla lösnummer och ger röster. Vi valde det senare. ![]() Istället för att ta tillvara den uppsjö av medmänsklighet och solidaritet som visades i Stockholm efter terrordådet och som visats i alla andra länder som drabbas av liknande händelser har man från politisk håll svarat med hårdare tag. Med fler poliser, mer övervakning, snabbare avvisningar, fotbojor, skärpta gränskontroller, undantagstillstånd. Trots att det här är ren populism. Per Anders Fogelström skriver i en av sina dikter om de krafter som hela tiden kapitaliserar på vår oro och ger den gestalt av en orons lille betjänt. Vi ser idag orons lille betjänt förklädd till Åkesson, Hultqvist, Björklund eller Fridolin i fråga efter fråga leverera quick-fix- lösningar på hur vi ska känna oss trygga. I vår livsstils bubbla. Vi har valt förbud för att försvara vår frihet. Gränser för att försvara vår öppenhet. Militär upprustning för att försvara freden. Trots att det går emot allt vad vetenskaplighet heter. Det är därför vi behöver konsten. För vi är i akut behov av andra sätt att hantera vår rädsla. För att den militära värnplikten nu återinförs liksom straffet för vapenvägran. Det borde vara straffbart att inte läsa T.S. Eliot "Det öde landet" eller Bertha von Suttners "Ned med vapnen" innan man överhuvudtaget får syssla med försvarspolitik. Apropå Bertha von Suttner. På väg tillbaka från Waldemarsudde sneddar jag över Östermalm. Och där i skyltfönstret till en liten exklusiv butik ligger just hennes pacifistiska statement, romanen som 1861 sålde i 120 000 ex: "Ned med vapnen". Jag ler. Här finns oemotståndliga citat. Som att varje krig bär med sig fröet till ett nytt krig. Eller berättelsen om mannen Gribouille som huvudpersonen berättar var gång någon säger att hen tror att upprustning leder till fred. Det är lika dumt som Griboulle som var gång nån säger att det ska börja regna hoppar i floden för att inte bli blöt. Hur som helst. Först blir jag glad. Sedan fundersam när jag ser att det enda som binder samma böckerna som ligger i skylten är att deras färger matchar perfekt mot butikens övriga kollektion. Jag går in och frågar ägarinnan. "Nej, innehållet betyder absolut ingenting", säger mycket riktigt föreståndaren när jag frågar. "Det handlar bara om estetisk. Jag hittade boken på en loppis och föll för läderpärmen och guldet." "Och jag som trodde att ni i dessa tider valt att göra ett pacifistiskt statement", säger jag. "Vet du att kvinnan som skrev den är upphovsman till Nobels fredspris?" Nej, det visste hon inte. "Hur skulle du känna om någon trodde att ni faktiskt genom att lägga boken där tog ställning? Mot t ex Nato. Eller för den del den allmänna värnplikten eller för ett totalförbud mot kärnvapen. För innehållet är så radikalt att det mycket väl skulle kunna läsas så." "Ja, det vore ju olyckligt men ärligt talat, jag tror faktiskt inte att någon tänker som du. Alla fattar att en bok bara är en dekoration." Det är därför vi behöver konsten tänker jag. För det får vi inte fatta. Respekt för ordet som Hammarskjöld skrev. Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad - intellektuellt, emotionellt och moraliskt. Respekt för ordet - dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig sanningskärlek - är i och för samhället och släktet ett villkor för växt. Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det förgiftar floderna och underminerar broarna. Om vi reducerar en bok till en dekoration. Tillåter en sån inflation i ordens värde. Går det då alls att göra motstånd? Inte utan vapen. För vi har bara det valet. Samtal eller vapnen. Alltid. Det är därför vi behöver konsten säger jag när jag ringer tillbaka till chefen för Friteatern och säger ja. För att vårt samhälle är i desperat behov av andra berättelser. Av ett fågelbo med blommande fingrar. Just nu. ![]() ![]() ![]() Efter Stinas föredrag spelar Helga på sin fiol Mustalainen, som ger hopp och glädje. Därefter tar samtal vid: Erni: Vi behöver så mycket dina ord, Stina. Vi behöver konsten, kärleken till musiken. Vi får ej stelna. När sover du? Stina: Om jag inte tvivlade så mycket skulle jag hinna mer. Jag måste gång på gång stanna upp. Varför gör jag det här? Jag brottas med mig själv. Varför har jag valt att lägga mitt liv på konsten? [Underförstått: Konsten – politiken/aktivismen i en ständig kamp.] Samtidigt behöver jag också tvivlet. Det är för litet tvivel i världen. Det är så mycket bladder omkring oss. Nu är det viktigt att vara så exakt som möjligt. Ny bok kommer ut den 13 februari: Stina Oscarson och serietecknaren Sara Granér: "Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?" Den kan förbeställas på http://leopardforlag.se/bok/tror-du-att-du-kan-forandra-varlden-utan-att-anstranga-dig/ Vi får också veta att Helga startat musikcafé. Det börjar igen i januari. Nu tar vi fikapaus och därefter blir det mera samtal och diktläsning: Stina: Konstens styrka är att påminna oss om de grundläggande existentiella budskapen. Det är inte bra att alltid sticka in politiska budskap i konsten. Konsten har inte ens krav på sig att alltid vara god. Här läser Stina ett långt citat av Sara Lidman. Att stänga av radion och läsa en dikt kan också vara en motståndshandling. Fråga: Hur kan man låta bli att predika budskapet i ett litterärt verk? Stina: Jag vill berätta om Kjell Johansson, VD för ett hissbolag som läst en artikel av mig. Det började i Almedalen där ett par unga tjejer ställde frågan till mig: "Vad skulle du säga om du visste att alla lyssnade? Jag bad att få tänka innan jag svarade. Vi gräver en grop för ett äppelträd men ogräset kommer att ta över. Allt är ju bara till låns. Kanske skulle jag tala om vår oförmåga att ta itu med de stora frågorna, våra grundläggande existentiella behov. Att allt bara är till låns. Nå, Kjell läste artikeln jag skrev i Aftonbladet och han blev drabbad, tänkte på hissar de tillverkade, hissar som var byggda för att bytas ut efter en viss tid för att en del delar går sönder. Han berättade hur de började tillverka andra hissar, sådana som var långsiktigt hållbara med utbytbara delar. När jag skrev den där artikeln hade jag inte en tanke på att påverka någon som byggde hissar till att ställa om produktionen så att den skulle bli hållbar. Hade jag skrivit en faktabaserad artikel med avsikt att påverka hade det inte fått den effekten. Att tro på konsten är att tro på människan som en självständigt tänkande varelse. Jag kan inte förutse resultatet. Jag tror på kraften i konsten. Konsten sår frön. Jag värjer mig emot lockelsen att stoppa in fakta i konsten. ![]() ![]() Roland Heiel, Karin Andersson Så läser Roland Heiel två sonetter av Shakespeare Ola Friholt läser Bruno K. Öijer Stina läser Göran Sonnevi Karin Andersson läser egna dikter Karin Beckman läser Helga Henschen Stina återkommer med dikter av Harry Martinsson och Berthold Brecht Ola återkommer med Hjalmar Gullberg Erni Friholt läser tre dikter av Ola Friholt Och Stina avslutningsvis: Sapfo Under våren kommer Stinas nya pjäs "Stå upp" att visas här i Göteborgsregionen för låg-, mellan- och högstadiet. Premiär 2 februari. Det blir litet olika versioner för olika stadier. Stina Oscarson (den egna texten), Karin Utas Carlsson, Ola Friholt Foto: Erni Friholt |
Folkets Fredspristagare - lista
Aktuellt 2025![]() För mångfald mot enfald Välkommen till Ellösparken torsdagen den 6 mars kl 19 Aktuellt 2024![]() Denna skrift, VAD ÄR SANNING?, av Ola Friholt kan nu beställas mot enbart postokostnad. För ett ex blir det 44 kr, för tre ex 66 kr. Beställ via ernifriholt@gmail.com eller 073-9072717. ![]() Torsdag 28 november talar fredsforskaren och världsaktivisten Jörgen Johansen under rubriken - PALESTINA hösten 2024 Finns det ett ljus i mörkret? - Välkommen kl 19 i Ellös Folkets Park! ![]() Tors 31 okt talar fredsforskaren och konstfotografen Jan Öberg, nyligen hemkommen från ännu en resa till Kina: KINA TUR OCH RETUR Intryck under 40 år PÅMINNELSE OM ÅRSMÖTE Fredsrörelsen på Orust håller årsmöte den 18 april kl 19 i Ellösparken. Välkomna! Remissvar angående det s k DCA-avtalet. Från Erni & Ola Friholt för Fredsrörelsen på Orust 10/3. Vår gode vän, lärofader och pristagare Johan Galtung avled i Oslo i fredags, den 16/2. 93 år och länge bräcklig. Han fick vårt Folkets Fredspris år 2017 och mottog då denna dikt av Ola. ![]() Häften i nytryck att beställa 1) Om vapen vore lösningen... 2) Maktens Irrvägar ![]() ![]() Läs mer och beställ på förstasidan Vårens program: ![]() Tors 14 mars Fredsforskaren och konstfotografen Jan Öberg: NÄR FÅR VI EN VÄRLD I FRED? Omtänkande, rustningskollaps, klimatkris Lokal: Ellösparkens entréhall fri entré och start kl 19 ![]() Tors 11 april Fredsforskaren och aktivisten Jörgen Johansen: KLIMATKATASTROF - HOT OCH MÖJLIGHET. Lokal: Ellösparkens entréhall fri entré och start kl 19 Till minnet av Fredrik Heffermehl Aktuellt 2023Debatt - Ett eko från 1985 Debatt - Kolonialism - demokrati - diktatur Debatt - Elfte september som led i en strategi Debatt - Kampen står om världsön (reviderad okt 2023) Hej Medlem! april 2023 Debatt april 2023 - Svepande historieskrivning Öppet brev mars 2023 - Återkalla ansökan om natomedlemskap! Debatt mars 2023 - Natos löften och Sundvalls tvivel Program Våren 2023 Aktuellt 2022SANKTA LUCIA - Text av Ola Friholt 2022 Öppet brev december 2022: Lagar är till för att följas! Öppet brev december 2022: Utvisa ingen till fängelse och tortyr! ![]() FOLKETS FREDSPRIS i enlighet med Nobels testamente 2022 Seminarium, prisutdelning och Nobelfest i Svanviks skola vid Stocken (västra Orust) lördagen den 3 december 2022 Vår pristagare läkaren, doktorn i fredspedagogik, aktivisten KARIN UTAS-CARLSSON: FRÅN MILITÄR AVSKRÄCKNING TILL GEMENSAM SÄKERHET - ett bidrag till fredsundervisning ![]() Erni & Ola Friholt - Världsmedborgare på Orust - Film i två delar av Jan Öberg - TFF Transnational Foundation for Peace & Future Research. För övrig kör vi Fredscafé på lokala marknaden i Tavlebord, som vanligt. Två gånger kvar i höst 2022. Öppet brev december 2022 - Lagar är till för att följas! Öppet brev december 2022 - Utvisa ingen till fängelse och tortyr! Remissvar om regeringens och riksdagens projekt för anslutning till Nato. November 2022 Debatt juli 2022: Priset för Natomedlemskap Tal för Lysekil 21 maj 2022: Är sveriges Natoanslutning korrekt motiverad? Tal i Lysekil 14 maj 2022: Kan vi lita på Nato? Debatt maj 2022: Vad vet våra politiker om Nato? Öppet brev april 2022: Pröva Nato-frågan mot fakta! Debatt april 2022: Ja visst är det allvar, överallt! Debatt mars 2022: Propaganda och verklighet Debatt mars 2022: Krigets första offer är sanningen Debatt mars 2022: Demonisering leder inte till fred Debatt mars 2022: Demoniseringens makt Debatt januari 2022: NATOs löften till Gorbatjov 1989-91 Debatt januari 2022: Kampen står om världsön Debatt januari 2022: Varför förvrängs och förtigs fakta om ryssland? Debatt januari 2022: Krim i nytt ljus Debatt januari 2022: Varför finns fedsrörelsen? Debatt januari 2022: Fred kräver ömsesidig respekt Debatt december 2021: Maktspel vid Rysslands gränser Debatt november 2021: Svårsmält fakta om Ukraina Debatt november 2021: Kapprustning till döds Debatt november 2021: Demokrati och historia Årsberättelse för 2020 (pdf) Öppet brev, sep 2021: Revidera budgeten! Omfördela anslagen! Studera FN-stadgan! Debattartikel, jan 2021: Om västlig självbild och rysskräck Aktuellt 2020Debattartikel december 2020 - NOBELS FREDSPRIS ÄN EN GÅNG Debattartikel, okt 2020: MÄNSKLIGA PANDEMIER ![]() I dag, 24 oktober 2020, fyller FN 75 år! Och fredsforskningens pionjär JOHAN GALTUNG fyller 90! Dikt till Johan finns här. Upprop till alla världens ledare oktober 2020 Fredsforskaren Jan Öberg, Lund, har lanserat ett upprop till alla världens ledare med krav på att 50% av alla militärutgifter ska gå till klimatarbetet. Han skriver så här om uppropet: It proposes that the world's governments immediately cut military expenditures by 50% and transfer the saved funds (about US$ 1000 billion!) to solve the main problems humankind faces - such as climate change, war and militarism, the UN goals of development for all and, of course, the Corona crisis. Skicka ett mail till oberg@transnational.org och skriv ordet Endorse i mailet, följt av ditt namn så är du med och stödjer detta. Vi har skrivit under. Gör det NI också. Droppen urholkar stenen! Debattartikel: KLARGÖRANDE TILL LYSEKILS KOMMUN 15/9 2020 ![]() Folkets fredspristagare ![]() Medborgarförslag till Orust kommunfullmäktige om åtgärder för att bidra till att bromsa pågående klimatförändringar. 15/3 2019 ![]() Gretas Gamlingar vid Göksäter augusti 2019 Brev till regering, riksdag o media
Admin |
Hem | Aktuellt | Artikelarkiv | Länkar | Zitzerrepubliken |