Referat från våra arrangemang

• Radha Bhatt - DEN VÄRLD GANDHI DRÖMDE OM
• Mr S,'Jaya' Upadhyay - Arbete för byutveckling bland Indiens ursprungsfolk
• Jörgen Johansen - Gandhi och Sanningen - utvecklingen fram till konstruktivt motstånd
• I Mahatma Gandhis efterföljd - Seminarium i serien Vägar till fred - Föredrag av Radha Bhatt den 8 dec 2015
• Radha Bhatt på Kvinnofolkhögskolan, 9 december 2015
• Uttalande vid Folkets Fredspris i enlighet med Nobels testamente den 5/12 2015

• Prismotivering i diktform
• Fredspristagaren Åke Sandin FÖRBANNADE PACIFIST
• Agneta Norberg NATO SÅ IN I NORDEN
• Fredrik Heffermehl NOBELS FREDSPRIS
• Anders Dejke ATT INGRIPA FÖR FRED
• Inger Dejke FÖR KVINNORS RÄTTIGHETER I JHARKHAND
• Uttalandet om Nato och Nobels fredspris som här publicerats i Bohusläningen
• Uttalande av mötet: BEVARA SVERIGE ALLIANSFRITT!

Kvinnor på jorden – strävan och hopp

Den 8 mars, 2017, Fredsrörelsen på Orust.

Inger Dejke, författare,

Britt Ling, sångpedagog

Moa Brynnel, röstpedagog

Inger Dejke har skrivit Kvinnor på jorden – strävan och hopp (Tre Böcker Förlag, 2016). Hennes grundfrågor är: Hur är det att vara människa? Hur är det att vara kvinna?

Boken innehåller berättelser om tjugotvå kvinnor. Där finns många färgbilder av kvinnorna i berättelserna, deras arbete och miljö.

Inger berättar, Britt läster ur Ingers bok, och Moa sjunger egna och andras visor som passar till berättelserna.

Det är den Internationella kvinnodagen, den åttonde mars, vårmånaden.

ID: "Det bär mig emot att den här månaden då vi uppmärksammar kvinnorna har fått namn efter den romerska krigsguden Mars. Dagen fick sitt namn av Clara Zetkin vid den Andra socialistiska internationalen i Köpenhamn 1910. Då gällde det kampen för kvinnors rösträtt. År 1977 antog FN en resolution att kvinnors situation i världen skulle uppmärksammas den 8 mars.

I Ljungskile har jag lärt mig mycket hur det var att vara kvinna i Sverige. Jag har tagit vara på det muntliga berättandet. Det har idag fått ett nytt namn ”storytelling”. Jag intervjuade 22 kvinnor. Några av dem är avlidna idag".

År 1842 kom folkskolestadgan. Varje församling i staden och varje socken på landet skulle ha minst en skola med utbildad lärare. Det tog tid innan man hade skola och lärare och det var också i början svårigheter att få barnen till skolan. De behövdes i arbetet. Föräldrarna skulle motiveras att släppa iväg dem. Särskilt svårt var det att släppa iväg flickorna. Långt in på 1900-talet var det barn i Bohuslän som inte gick i skolan. De behövde kläder och skor, och de behövdes i arbetet.

Den första berättelsen är från Jharkhand i nordöstra Indien. Det är en kärlekshistoria om Kitimoni och Anil. Britt läser ett stycke ur berättelsen. Kitimoni var 13 år och arbetade i köket i byutvecklingscentret Jagriti Vihara. Hon förälskade sig i en man som bodde i närheten. En dag kom hon till ledaren, för centret Jaya.. Hon grät och sa att hon älskade en man som sa att de inte kunde gifta sig för de var av olika kast. De hade mötts i hemlighet i åtta månader. Jaya såg det omöjliga i situationen och sa att hon fick glömma honom.

Några dagar senare kallades de till ett möte i skogen. Det var en plats där maoistgerillan var stark och alla måste gå dit. Kitimoni såg där mannan hon älskade och började gråta. Ledaren frågade varför hon grät. Hon berättade att hon älskade mannen som stod där borta men att de hade olika kast. Ledaren frågade om de haft fysisk kontakt och hon svarade ja. Sedan frågade han mannen, Anil, om han haft fysisk kontakt med Kitimoni och han svarade ja. Då sa ledaren: ”När du älskar betyder kast ingenting. Och när ska ni gifta er?” Så befallde han dem att ställa sig på knä. Kitimoni fick 4 piskrapp på ryggen och Anil åtta. Det var straffet för deras förbindelse utan att vara gifta. Sedan fick Kitimonis pappa åtta piskrapp för dotterns moral. Han hade inte uppfostrat henne väl. Därefter genomfördes där i skogen en bröllopsceremoni med de närvarande som vittnen.

Moa sjunger om kärleken: Mitt hjärta är ditt. Ditt hjärta är mitt...

Inger och Jaya besökte dom senare i sin by, fick berättelsen och såg deras hem med tre små barn. De såg lyckliga ut. Anil var nu lärare i en ny statlig skola byggd med World Bank-pengar. Där var 85 barn i åldrarna 5 – 8 år och två lärare. Kollegan till Anil var outbildad, och det var ett hårt arbete, men Anil trivdes mycket bra med arbetet med barnen, sa han.

Efter att Britt läst en bit ur den här berättelsen sjunger Moa. ”Kom demokrater och bovar och kättare... Kom ensamma miljoner... Jag drömde att vi drömde om varann…"

Tre indier, varav Jaya var en, startade i början av -70-talet en byfolkhögskola, Jagriti Vihara i delstaten Jharkhand. Den har sedan utvecklats till ett byutvecklingscentrum. Fredsrörelsen på Orust stöder centret och Inger är styrelsemedlem i stödföreningen Jagriti Viharas vänner. Inger beskriver den som platsen där man lever tillsammans och blir medveten. "Uppvaknandets kollektiv".

Berättelse nummer två handlar om Sitamoni, som först var elev i Jagriti Vihara, sedan blev dess uppskattade husmor. Hon sjöng mycket, men drabbades av sorg när hennes planerade brudgum ändrade sig och inte ville ha henne. Då fortsatte hon att arbeta men tystnade, och på förslag från skolans ledning besökte hon ett ashram för att gå meditationskurs. Så förändrades åter hennes liv och hon klädde sig i vit sari och mediterade ofta. Så bestämde hon sig för att flytta. Gurun på ashramet hade sett att hon hade gåvan att vara en ”healer”, att hon hade kraft att bota sjuka. Hon lämnade Jagriti Vihara och slog sig ned i djungeln vid floden där hon byggde sig en hydda. Det ryktades att hon var skyddad, att hon kunde dricka vattnet i floden utan att bli sjuk och att hon kunde ta i ormar. En gång när hon vaknade på natten låg en kobra runt hennes hals. Kobran brukar avbildas tillsammans med guden Shiva. Ormen högg henne inte. Då kände hon att hon var kallad att bli en healer. Så levde hon där i hyddan, odlade sin trädgård och byggde några lerhus. Människor kom till henne för att bli hjälpta. Det var ett sådant lugn, en frid omkring Sitamoni – hon fortsatte att sjunga.

När Inger kom tillbaka till Jagriti Vihara och visade sina bilder för Kitimoni och Sitamoni blev de mycket glada.

Inger åkte till Filippinerna år 1986 för en kurs om sociala frågor med 25 deltagare från olika länder. Filippinerna består av 7 000 öar som ofta piskas av stormar och tyfoner. 880 öar är bebodda. Människorna på Filippinerna sägs vara de allra vänligaste på jorden. President Marcos hade just störtats och han lämnade landet med 12 miljarder US dollar.

Berättelse nummer tre. Inger presenterar nunnan Marci på ön Luzon, den största ön i Filippinerna, i den nordligaste delen. Hon berättar om en familj bestående av nio personer, varav sju barn. En pojke på tio år blev sjuk och dog på sjukhuset. De fick hem honom, men hur skulle de kunna betala transporter, svepning och sjukhuskostnader, 5 000 pesos? De kunde inte begrava honom innan de hade betalat.

Britt läser: Det var varmt och regntid och de bodde alla i ett rum. Man gick från dörr till dörr för att samla in pengar, men alla var fattiga och detta tog tid. Innan de 5 000 pesos var insamlade hade flera i familjen blivit sjuka. Syster Marci sa: ”Vi kan inget göra om vi inte är eniga, inte är tillsammans”, och hon satte ihop en skrivelse till regeringen. Den måste hjälpa de fattiga med begravningen av deras barn. Minst 1 000 familjer både i byn och i andra byar skrev på.

Berättelse nummer fyra handlar om aktivisten Monica, även hon på Filippinerna. Hon är också kristen, kommer från en välbärgad medelklassfamilj men har valt ett liv för att vara med och skapa en rättvisare värld. Hon lever som de fattigaste fattiga. ”För att kunna uträtta något för de fattiga”, säger Monica, ”måste man inte bara förstå dem, man måste acceptera dem som människor. Det går inte förrän man delat deras villkor, ätit med dem, sovit med dem, tvättat sig och tvättat kläder tillsammans med dem.”

Britt läser om ett begravningståg i nästan outhärdlig hetta, en milslång vandring där människorna i byarna de passerar lämnar över plastpåsar med livgivande vatten till vandrarna. Det var den viktigaste fackföreningsledaren i Filippinerna, Orlando Olalia,som hade hittats död, sargad med utstuckna ögon, hugg i kroppen och flera skotthål. Folk är övertygade om att detta mord, liksom mordet på oppositionsledaren Aquino 1984, är begått av militären, och man vandrar i en demonstration mot militärförläggningen. Det råder tystnad, inget våld, ingen provokation. Sedan sjunger man. RÄTTEN TILL LIV ÄR MER ÄN JUST RÄTTEN ATT LEVA. DET ÄR RÄTTEN ATT LEVA ETT MÄNNISKOVÄRDIGT LIV.

Moa sjunger om fienden, vad fienden är---

Inger fortsätter: "Den här boken ”Kvinnor på jorden” och 3 tidigare tog 30 år att skriva, 1986-2016. Det är ett mödosamt arbete att dokumentera. Man får kontrollera fakta hela tiden. Det är inte som att bara sätta sig ner och skriva en roman".

Den femte berättelsen handlar om den äldsta kvinnan i boken, Jungfru Maria med barnet, en halvmeter hög träskulptur från 1300-talet. Den stod i Gesäters kyrka i Edshults socken i Dalsland. På 1830-talet revs den gamla kyrkan när den nya byggdes. Auktion hölls på delarna som spreds över bygden och fick enklare uppgifter, till exempel sägs att altarringen har blivit staket kring en svinstia. Prydnader spårades till olika gårdar och kom till rätta i den nya kyrkan. En konsthistoriker hittade Madonnan år 1912 på en vind, och nu finns hon på Historiska museet i Stockholm. Vi får se bilder av en underbart vacker Madonna med ett barn i en intim akt före amning.

Den vördade Gudsmodern är förstås ett särfall bland bokens kvinnor. Två tredjedelar av allt arbete som utförs på jorden görs av kvinnor. 10% av all lön (i pengar) går till kvinnor, 1% av all egendom tillfaller kvinnor. Det innebär dubbla bördor att vara kvinna. Det här kan förstås ändras. Det är sannerligen på tiden att något görs åt det.

Moa sjunger om de fattiga och en kvinnas ok. "... fattig och dessutom kvinna."

Det är lön efter kön! Men 1980 fick vi i Sverige lagstiftning: Lika lön för lika arbete för män och kvinnor. Tidigare hade kvinnan fått 30% av männens, men än är vi bara på väg...

I Bohusläningen, ett nummer cirka en vecka gammalt får vi siffror: 2017 får män i Sverige sammanlagt 76 miljarder kronor mer i lön än kvinnor. De högsta lönerna i Bohuslän finns i Tanum, på Orust och i Uddevalla. Den allra högsta lönen, 7 miljoner, gick till en kvinna. Totalt undersöktes 80 högsta lönerna, varav 6 tillföll kvinnor. På Orust var 1 kvinna nummer ett.

Berättelse nummer sex handlar om Jamila i byn Yanoun i Palestina. Namnet Yanoun betyder "juvelen i bergen". Det är en hjärtskärande berättelse om det hårda livet sedan israeliska bosättare kom 1996, tog betesmarken från byborna och trakasserade dem. Mönstret känns igen – vi får ständiga, liknande berättelser från Västbanken bl a från följeslagarna i EAPPI-programmet (Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel).

Britt läser: Bosättarna är beväpnade och uppträder hotfullt. De går bakom husen, öppnar vattenkranar och slår sönder fönster. Ibland kommer de i grupper om 35,20 eller 10 personer i olika åldrar. Ibland kommer de med hästar och rider genom byn. En man i byn blir så illa slagen att han blir blind på ett öga.

Han hade lämnats på marken och djuren blev misshandlade, en del dödade. Det var tydligt att bosättarna försökte få dem att flytta. FN hade givit byn en generator för att få ljus och elektricitet till en pump så de slapp bära vatten. Bosättarna slog sönder pumpen.

Vardagen består av hårt arbete, långa dagar och ständig rädsla för bosättarna. Familjen, som har 6 barn bor i ett enda rum. Mor och dotter bakar i sin bakstuga. De har en kärleksfull relation. Om bara bosättarna försvann! Vad är det som gör att kvinnorna står ut, att de orkar? För många är det kärleken till människorna, barnen och jorden. Konst också: skapande av till exempel broderier.

Inger är så i sitt berättande tillbaka i Sverige och berättartraditionen i sin barndom: Min mamma hörde farmor Sofia berätta. Sofia var själv en bärare av berättartraditionen. Mamma har fört mycket vidare till mig. Det blir 200 år av muntlig tradition! Tänkvärt är att man lätt hamnar långt tillbaka i tiden. Tio sådana berättarsjok och man är på Jesu tid!

Den sjunde berättelsen kommer från Sverige. Den handlar om Predikar-Ida, född 1858. Båda Ingers föräldrar har berättat om Ida från Hults socken i Småland. Hon fick några års skolgång men blev tidigt moderlös.

Britt läser: Ida hade ett enastående minne att lära sig utantill. Hon hörde en predikan, memorerade och kunde upprepa med rörelser och allt. Hon läste bibeltexter på stugmöten och började också själv tala fritt och fick därför namnet Predikar-Ida men också Svart-Ida för att hon gav ett svart intryck med brun hy, svart hår och mörka ögon. Hon var kraftfull som en karl. Också hennes röst var stark och klar. Hon gick från gård till gård och arbetade för maten och kallades också Vandrar-Ida eller Stick-Ida för att hon stickade strumpor och vantar.

Moa sjunger: Stackars den som liten är och går emellan gårdar...

En gång vid en stor skogsbrand blev hon ombedd att gå runt elden. Hon ansågs ha en särskild gåva. På så sätt skulle man få bukt med den. Hon gjorde det, och sedan kunde elden släckas. Men själv trodde hon att det berodde på att vinden vände. Som 89-åring plockade hon tre tunnor potatis på en dag.

"Hon kom cirka en gång om året till Näs där min familj bodde", säger Inger. "Hennes ankomst betydde nyheter och omväxling. Jag minns henne sedan jag var 6 år. Hon utförde enkla sysslor men vid stugmötena tog hon ledningen. Hon dog 89 år gammal. Graven är utmärkt med ett enkelt trädkors märkt Predikar-Ida".

Berättelse nummer åtta. Fina på Bråten hade inga egna barn men inackorderingar. Det var barn som utackorderades av kommunen på auktion där den som krävde minst betalning fick uppdraget. Fina tyckte om barn.

Britt läser: I ungdomen tjänade Fina som piga hos en fin familj i Göteborg, herrskapet Keiller. De dukade åt kungen som kom på besök. Kungen, Gustav V, hade faktiskt ibland hälsat på hos Keillers. När hon slutade där fick hon sex ostindiska tallrikar som kommit ända från Kina De var det finaste Fina hade. En av hennes inackorderingar, en lite efterbliven pojke, blev arg en dag och kastade tallrikarna på golvet. Alla gick sönder utom en. Fina grät. Barnen fick leka med skärvorna.

1918 kom en ung lärarinna, Annie Wetterqvist, till Gusseröds skola. Hon fick inte läsa Selma Lagerlöfs Nils Holgersson för barnen, för att det som stod i den boken var påhittat och därför inte sant!

Annie hälsade på i Bråten några gånger. Fina hade hunnit bli gammal och bodde själv som ett inhyseshjon i Bråten med 25 kronor om året i understöd. När Annie efter fem år slutade sin tjänst sände Fina som avskedsgåva den ostindiska tallriken. Annie kom till gården för att tacka och sa att det var en alldeles för stor gåva och att hon kunde hjälpa till att sälja tallriken på auktion, men det ville inte Fina. Hon sa: ”Jag vill att den som förstår en fin sak ska få den”.

"Så kom det sig att lärarinnan Annie gav den tallriken till mig. Den tallriken är ett tecken på omtänksamhet och givmildhet intill tredje led: Från familjen Keiller till Fina på Bråten till Annie Wetterqvist och så till mig" .

Berättelse nummer nio. Mormor Bernhardina från Skåne var den första kvinnan i Sverige som hade körkort för buss. Hon körde familjens turnébuss. Snön vräker ner. Bussen kör fast i snön.

Moa sjunger: Tunga flingor sakta dalar, allting blir så stilla... Ingen vill dig illa...

Det var en musikerfamilj. Bernhardina spelade harpa och sjöng, de övriga spelade fiol och cello. Den son som föddes först, Bernhard, spelade fiol från låg ålder och sågs som ett underbarn. Han dog vid 8 års ålder av TBC. Det var 1909, samma år som Greta, den yngsta, föddes. Hon lämnades bort till fosterfamilj. Två barn dog när de var spädbarn, bara några veckor till 1 ½ månad gamla. Tre flickor överlevde småbarnsåldern men lämnades till ett kärleksfullt fosterhem. Ytterligare en flicka dog i TBC. Det var vid 22 års ålder.

Familjen reste runt, visade film och gav klassiska konserter.

Moa sjunger: Ovanför den mörka skogen står en stjärna... Du behöver inte vara ledsen. Vi ska finnas litet till...

Moas mamma var Greta. Hon föddes 1909. Greta mådde bra i sitt fosterhem i Skutskär, det enda hem hon kände till. Det var kärleksfullt men fattigt. En dag, när hon var 14 år, kom en främmande kvinna och hämtade henne. Det var Bernhardina. Greta fick lära sig spela cello och ingick sedan i det resande sällskapet tillsammans med de två systrar som också hämtats hem från sina fosterfamiljer.

Sedan Greta gift sig och flyttat hemifrån spelade hon inte mer. Hon låste in cellon. Greta och hennes man fick tre barn, varav Moa är det ena, kallad Rosa. Moa är hennes artistnamn. Alla blev musiker. De har undrat mycket över mormodern. Varför lämnade hon bort flickorna? Var det för att rädda dem från sjukdom? Bernhard, underbarnet, dog av TBC samma år som Greta föddes. Eller kunde de inte ha barnen med och leva som de gjorde, som ett resande musikersällskap?

Harry Martinson har skrivit om det här sällskapet i ”Vägen ut”. Han utackorderades själv till lägstbjudande på auktion. Sedan blev han stor, erkänd författare och fick Nobelpriset i litteratur 1974.

Av alla som fått Nobelpriset i litteratur är 14 stycken kvinnor, d v s 10%. Selma Lagerlöf var en av dem. Av de 860 som fått olika Nobelpris är det 46 som gått till kvinnor, d v s 5%.

Berättelse numer tio berättar om en adelsdam, Louise Adelborg. I 60 år från 1910 bodde hon om somrarna i Ulvesund nära Ljungskile, dit hon rodde med en eka. Annars bodde hon i Stockholm.

Britt läser om den adliga frökens apparition: En granne i Ulvesund beskriver henne som förtjusande, vacker och trevlig, lång, mörk med långa kjolar och vackra hattar. En underbart snäll människa. Hon beskrivs också som ”mystiker”. Hon var ogift, ägnade sig åt konsten.

Louise Adelborg hör till de mest berömda formgivarna i Sverige, säger Inger. Hon arbetade för Rörstrand. Mest känd var Nationalservicen som nu heter Swedish Grace. Mönstret är veteax inpressat i relief. Hon blev också känd som textilkonstnär. Almedahlsväverierna tog hand om hennes mönster, vävde och tryckte dukar. Vildblommor var hennes stora intresse. Blommorna blev till tavlor, tygtryck, vykort och dukar. Hennes arbete bidrog till att varje landskap fick en landskapsblomma. Hon målade akvareller och broderade blommor. När hon berättade om sig som konstnär sa hon. ”Porslinet var för en större publik, men broderierna var för min själ.” Det blev silkebroderier med små dikter till. (Det behövs något extra som gör livet värt att leva för oss alla).

Moa sjunger: Här är havet som omfamnar vårt Bohusläns öar. Hon får alla att sjunga med.

En ung, nybliven studentska, minns Louise Adelborg som uppmuntrande: ”De som lyssnar behövs alltid”, sa hon i 75-årsåldern. Hon kunde umgås och bli vän med ortsbefolkningen över klassgränserna.

PAUS

Fråga om Jagriti Vihara.

ID: Jagriti Vihara är ett byutvecklingsprojekt som läraren Jaya tillsammans med två andra indier grundade för drygt 40 år sedan. Han blev inspirerad av Gruntvig och dennes arbete med vuxenutbildning. Jaya sökte och fick ett stipendium till Hallingdals folkhögskola i Norge. Så startade han projektet Jagriti Vihara bl a med skola, bevattningsanläggningar och kvinnogrupper för självförsörjning och jämställdhet.

Erni Friholt har skrivit om bykvinnorna i Jharkhand: ”Vi ska vinna det här.” Hon säljer den för 20 kr.

EF: Folket där tillhör adivasifolk med olika språk. De sjunger och dansar. Det ger vänskap.

Inger och maken Anders har under 10 år rest dit och arbetat på centret, ofta med underhåll av byggnader, som blir hårt slitna av klimatets växlingar.

Britt berättar om organisationen ”Vi står inte ut” och dess undervisning av ensamkommande afghanska flyktingbarn. Hon berättar om kampen för uppehållstillstånd och hur man slutligen lyckats få det klart för en flyktingfamilj hon stöttat. Det behövs mer hjälp!

Karin Utas Carlsson

Foto: Erni Friholt

mottog då denna dikt av Ola.

FOLKETS FREDSPRIS i enlighet med Nobels testamente 2022
Seminarium, prisutdelning och Nobelfest i Svanviks skola vid Stocken (västra Orust) lördagen den 3 december 2022
Vår pristagare läkaren, doktorn i fredspedagogik, aktivisten KARIN UTAS-CARLSSON: FRÅN MILITÄR AVSKRÄCKNING TILL GEMENSAM SÄKERHET - ett bidrag till fredsundervisning

Erni & Ola Friholt - Världsmedborgare på Orust - Film i två delar av Jan Öberg - TFF Transnational Foundation for Peace & Future Research.

I dag, 24 oktober 2020, fyller FN 75 år! Och fredsforskningens pionjär JOHAN GALTUNG fyller 90!
Dikt till Johan finns här.

Folkets fredspristagare

Medborgarförslag till Orust kommunfullmäktige om åtgärder för att bidra till att bromsa pågående klimatförändringar. 15/3 2019

Gretas Gamlingar vid Göksäter augusti 2019

• Debattartikel: KLARGÖRANDE TILL LYSEKILS KOMMUN 15/9 2020
• Debattartikel: SVERIGE KAN FÖRSVARAS UTAN VÅLD sommaren 2020
• Debattartikel: ATT FRAMKALLA DEMONER sommaren 2020
• Debattartikel: ILFART MOT FRAMTIDEN sommaren 2020
• Debattartikel: HAR VI EN CHANS? sommaren 2020
• Debattartikel: KLIMATKOMPENSERA TILL DÖDS 13/3 2020
• Debattartikel: VAD HOTAR VÅRA INTRESSEN? juni 2019
• FN-KONVENTIONEN MOT KÄRNVAPEN - Remissvar om ambassadör Lars-Erik Lundins utredning 10/4 2019
• Krisbroschyren påtalad: Krisen pågår – vad gör vi? 25/3 2019
• Debattartikel: Farligt säkerhetstänkande 31/3 2019
  
• Debatt om ekologiskt jordbruk 31/1 2019
  
• Misslyckade klimatförhandlingar per design? Debattartikel av hemsidesredaktören 12/12 2018
• Debattartikel - Vem behöver lugnas? ETC-Göteborg 22/10 2018
• Debattartikel - Avklädda krigshetsare
• Debattartikel - Var noga med fakta. SyreGlobal nr 54 2018
• Debattartikel - Militärmanövrer förstör miljön. ETC-Göteborg 11/10 2018
• Öppet brev - Avbryt Nato-samröre 1/12 2018
• Brev till Agenda om Syrien-inslaget 15/4 2018
• Uttalande - Bygg broar - inte murar 11/4 2018
• Debattartikel - Konserver mot krig? 14/2 2018
• Uttalande - Förbud mot kärnvapen 2/12 2017
• Insändare - Är Sverige fredligt? 18/7 2017
• Uttalande - Är terrorismen förvirrad? 19/4 2017
• Uttalande - Återuppliva Sverige som fredskraft! 3/12 2016
• Öppet brev - Hejda de skändliga! 28/11 2016
• Öppet brev - Widmans fasta övertygelser 21/12 2016
• STOPPA KOLONIALISMEN! Öppet brev den 17/3 2016
• EN FREDLIG VÄG TILL FRED - Uttalande vid Folkets Fredspris i enlighet med Nobels testamente den 5/12 2015
• Uttalande: Vänd Nato ryggen! - Låt oss stärka FN genom att vara ett starkt fredsförbund! 19/10 2015
• Öppet brev: HUR STOPPAR VI VÄRDLANDSAVTALET? 13/10 2015
• Yttrande om promemorian om Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd - 28/9 2015
• Öppet brev: PRAKTISK REGERINGSFEMINISM 21/4 2015
• Öppet brev: FÖR EN FEMINISTISK POLITIK 5/3 2015
• Öppet brev: VAD ÄR NATO? 22/1 2015
• Öppet brev: BEVARA SVERIGE ALLIANSFRITT! 6/12 2014
• GRÄNSPOLIS MOT FLYKTINGAR I SJÖNÖD 6/11 2014
• FREDSPRIS PÅ AVVÄGAR! 12/10 2014
• Världens folk och regeringar, besinna er! 23/4 2014
• Nobels fredspris får ej missbrukas! 7/12 2013
• Är krig en bra affärsidé? 16/4 2013
• Stoppa drönarna! 16/4 2013
• JÄMSTÄLLDHET UTAN ILLUSIONER! 7/3 2013
• Det evinnerliga skumrasket kring handeln med vapen - 8/3 2012
• FLYKTINGAR FÖRTJÄNAR HÄNSYN - 12/4 2011
• INGEN SVENSK MILITÄR TILL LIBYEN mars 2011
• Främlingsfientligheten - öppet brev till sveriges regering och riksdag 21/9 2010
• ISRAEL VILL DÖDA SOLIDARITETEN - Uttalande 31/5 2010
• Återupprätta Sveriges Alliansfrihet! - uttalande om Afghanistan 10/4 2010
• Afghanistan nov 2009
• EU och rasismen - 26/11 2007
• VI VILL HA EN KONSTITUTION FÖR VÅR TID! - 12/4 2006
• Svensk militär i Afghanistan - 6/12 2005
• Flyktingbarnen - 16/4 2005
• Fredsprojektet Europa - 16/4 2005
• Om kvinnofridsdomstolar - ERNI & OLA FRIHOLT - 24/1 2005

Admin